Det här är till dig

Det här är till dig som tänker att människor i länder som Moçambique är fattiga för att de är lata, för att det inte kämpar. Det är få gånger i livet (om någon) som jag upplever en sådan strävsamhet som jag gör på landsbygden i Moçambiques. Fattigdomen har många dimensioner vilket gör att nästan allt blir en kamp för människor som lever i den. Att ta sig till skolan, att ta sig till hälsokliniken, att hämta vatten, att hämta ved, att odla på fältet, att försöka sälja lite överskott, att se till att alla barn får gå i skolan – även på högstadiet där det inte längre är gratis. Allt är en kamp. Men människor strävar, kanske på platser som denna mer än någon annanstans.

Det här är till dig som tror att det är tillräckligt att veta vad människor i städerna anser om människor på landsbygden. Som är som den chef för en organisation som vi träffade i provinshuvudstaden för ett par dagar sedan som med bestämdhet hävdade att människor på landsbygden inte är intresserade av utbildning, att de egentligen bara vill gifta sig och skaffa barn. Jag tänker att om chefen hade tillbringat om så bara en dag här skulle verkligheten ha överbevisat honom. Genom alla vittnesmål från barn, unga, vuxna och gamla om kampen för utbildning; för barn, unga, vuxna och gamla. Men att det finns många hinder; att barnen behövs hemma eller i jordbruket, att jordbruksmarkerna roterar, att hushållet behöver inkomster och att hushållet inte har råd att betala skolavgifter. Att giftermålen är en liten del i något som är mycket större och långt mer komplext.

Det här är till dig som tror att jordbruket, i ett land där minst sju av tio lever på jordbruk, inte är en nyckel för landets utveckling. Jag vet att du finns bland biståndsorganisationer, biståndsgivare, politiker och ekonomer. Men du skulle sitta ner en eftermiddag med de unga studenterna på jordbruksskolan här så skulle de med lätthet förklara för dig hur det är alldeles självklart att jordbruket måste vara utgångspunkten för landets utveckling. De skulle tala om för dig att de är medvetna om storskaliga investeringar i olja och naturresursutvinning, och att detta kanske lett till utveckling i andra länder. Men de skulle också ställa frågan vad detta har att göra med bondefamiljer som lever i fattigdom och de skulle föreslå svaret mycket lite.

Det här är till dig som slänger dig med uttryck som att fattiga länders statsapparater är som svarta hål fulla av korrupta människor som inte har något intresse att förbättra situationen för sin egen befolkning. Utan att säga att korruption inte förekommer och har allvarliga effekter, skulle jag vilja grumla din bild med ett möte med på den lokala utbildningsmyndigheten här där du skulle få träffa de som ansvarar för vuxenutbildning och alfabetisering, skolhälsa och gymnastik. Du skulle också få träffa distriktsadministratören och hans administrative chef. Om du efter att ha lyssnat på deras passion och det som de åstadkommit utan att nyansera din uppfattning tänker jag att det inte är någon idé att diskutera med dig.

Att se syner i böcker… Första månaderna som doktorand (del 2)

Det blir onekligen lite bråkigt i huvudet när man efter ganska många år borta från den akademiska världen bestämmer sig för att bli doktorand. Sannolikt blir det ännu bråkigare av att jag har blivit doktorand i ett ämne som jag inte har läst tidigare; sociologi. Jag läste till civilingenjör inom väg och vatten och kompletterade detta med studier i freds- och utvecklingsstudier. Det senare är inte helt olikt sociologin men då i ett slags tillämpad version och i frånvaro av sociologins klassiska tänkare.

Det har varit ett intensivt läsande de senaste två månaderna, inte minst av just sociologins historia och klassiker. Och under läsningen blir det fler som bråkar. För genom läsning av teorier om sociologins framväxt och om hur klassikerna ser på frågor som religion och tradition, dyker det upp något i marginalen; människor jag mött, främst under åren i Moçambique och det mer närliggande i Afghanistan, som påminner mig om vad de har lärt mig genom att de har delat med sig av sina liv och sina berättelser. De påminner mig genom att ställa frågor till mig; har jag tänkte på det, kommer jag ihåg det, hur förhåller sig det jag läser till det som de lärt mig?

Nu tänker ni: Hon har blivit galen, hon ser syner i böcker. Men vad tror ni händer när man kommer till en arbetsplats där man på fullaste allvar uppmuntras att tillämpa metoden att läsa 50 böcker på en vecka!?

Jag har märkt att det går ganska fort att få ihop flera omgångar om 50 böcker. Det tycks som att varje gång jag går in på en kollegas kontor, kommer jag ut med minst tre böcker, alternativt boktips skrivna på baksidan av en handlingslista eller liknande. Alla böckerna och boktipsen kommer av diskussioner, ofta utifrån mitt avhandlingsområde, men när jag funderar på hur det kom sig att jag blev rekommenderad just dessa böcker, råder lite varierande klarhet (som inte ska förväxlas med varierande intresse).

Och takten med vilken bokhögen växer gör att jag kanske snart kommer att tycka att 50 i veckan verkar helt rimligt…

Retweet, favorit eller ingenting?

Häromdagen kom det i twitterflödet upp en bild föreställande en kopia på ett brev. De efterföljande minuterna kom det flera liknande bilder på samma brev Brevet var FN-befälhavaren Roméo Dallaires ”Genocide fax” där han, som representant för UNAMIR, FNs insats i Rwanda, varnar för inbördeskrig och bad om utökade befogenheter och resurser för att förebygga en katastrof. Han fick avslag av Kofi Annan.

Detta ledde till att det tre månader senare genomfördes ett folkmord som på 100 dagar tog över en miljon människors liv. Under dessa 100 dagar var insatsen från det internationella samfundet mycket begränsad. Eftersom Dallaire inte fick gehör.

Faxet sändes 11 januari och 1994. Bilden dyker upp på twitter för att det är på dagen 20 år sedan Dallaire skickat faxet. Sociala medier i all ära men ärligt talat, det är något sjukt över informationsflödet. Jag menar absolut inte att vi inte ska skriva och prata om folkmordet i Rwanda. Men jag ifrågasätter att detta samtal gör sig på 160 tecken. Mina alternativ när bilderna på brevet kommer är att retweeta, favoritmarkera eller göra ingenting. Samtliga alternativ känns helt orimliga i sammanhanget.

Lika speciella? Första månaderna som doktorand (del 1)

Det kom ett epost med en titel som antyder att jag är inbjuden till en workshop för att diskutera en ny strategisk plan. Jag tryckte bort det innan jag ens öppnat det. För är det något jag gjort under de senaste åren, och som jag inte kommer att ägna mig åt de närmsta åren (förutsatt att inte tvång förekommer), inom de biståndsorganisationer jag arbetat för så är det just detta; workshoppat om strategiska planer. Nog nu säger jag.

Här kommer några reflektioner från mina första två månader som doktorand. Detta är del ett. Del två, som är lite mer personlig, kommer inom kort.

Utöver strategisk planering finns en hel del andra likheter, exempelvis diskussionen om balans mellan olika kostnader, verksamhet v/s administration. Denna kommer upp i flera samtal redan första veckan på universitetet; en diskussion som är av ändlös natur inom biståndsorganisationer och där vi alla, beroende på var i, eller utanför, organisationen vi sitter har gemensamt att vi inte kan förstå hur det kan eller får vara som det är (alltså att den andra delen tar för mycket pengar och inte förstår vikten av den första – där den första/andra varierar beroende på var vi befinner oss). Och när vi ändå är inne på pengarna så verkar även frågan om nivån på EU-finansiering jämfört med andra universitet/organisationer vara densamma. Inom biståndsvärlden har jag ägnat mycket tid till att kartlägga och analysera precis detta; hur kommer det sig att andra organisationer har större andel EU-finansiering? Och vad skulle det kosta oss i form av investeringar att höja oss till deras nivå?

Jag läser just nu en metodkurs om fallstudier och komparation. Kursens vridande och vändande på olika begrepp och kausala samband – vad är det egentligen som leder till vad och hur kan vi på bästa sätt bevisa detta – framstår som ett de oändliga möten om uppföljning och utvärdering inom biståndsorganisationerna: Hur kan vi visa att det är just vår insats som har lett till just detta resultat?

En av de stora skillnaderna verkar vara frågan om rapportering. Inom biståndet råder som bekant något slags rapporteringshysteri och motsatsen till denna verkar finnas just inom akademin; jag förväntas inte rapportera någonting (förutom att lämna in tentor i tid och skriva en avhandling men detta utgör ju så att säga själva aktiviteterna). Det är en underlig känsla att för första gången sedan 2006 inte hålla i någon typ av årsrapportering denna januari månad.

En annan skillnad där universitetsvärlden hittills visat upp ett sympatiskt drag handlar om var man hör hemma; vems man är. Inom biståndsorganisationerna pratas det (som tidigare nämnt här på bloggen) mycket om att dela information, metoder etc. men detta går inte riktigt att bekräfta i praktiken. Med risk för idealisering verkar forskarna på universitetet ha en förmåga att flyta över gränser, att tillhöra institutioner på flera universitet samtidigt utan att det framstår som ett problem.

En sak som är gemensam men som antyder att den ändå inte skulle vara det, är argumentationen om att just den här arbetsplatsen/typen av organisation/institution är lite (eller ibland mycket) speciell vilket innebär att exempelvis de undersökningar som gjorts eller diskussioner som förs på ett generellt plan, inte stämmer överens med eller går inte att tillämpas på just oss (men sannolikt på alla andra). Detta gäller även det vardagliga sättet att uttrycka sig om arbetsplatsen. Men är det inte så att alla arbetsplatser och verksamheter är ungefär lika speciella och att således ingen arbetsplats, egentligen, är särskilt speciell?

Mera Istanbul

Som skrivet i inlägget nedan, tillbringade jag slutet av förra och början av detta året i Istanbul. En fantastisk vistelse måste jag säga. En bra blandning mellan det storslagna, som den Blå Moskén och Hagia Sofia (som var under välbehövlig renovering och svårfotograferad), och finfina promenader i gränder och bazaarer. Ännu bättre blev det av att det fanns sällskapliga (och till synes välmående) katter överallt. Kakel verkar vara ett genomgående tema, till och med för graffitin (nedan ett foto på en vägg där någon sprayat kakel motiv). Tolvslaget på nyår tillbringades i folkvimlet på Taksimtorget varefter vi gick och drack kaffe och åt kakor på ett närliggande café. Ett mycket bra nyårsfirande.

Jag hann inte alls med allt som jag ville se och hoppas på ett återbesök inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ankomst Istanbul

Åter på bloggen efter några veckors frånvaro! I arla morgonstund idag kom jag till Istanbul där jag ska tillbringa fyra dagar. Efter en mindre angenäm taxiresa med en taxichaffis som blev väldigt arg för att han inte kunde hitta hotellet och sedan ännu argare när han pratade med hotellägaren som försökte förklara vägen och sedan en stunds förvirrad väntan ståendes på en gata med mina väskor i en strid ström av människor som ramlade hem från krogen, har jag haft en fantastisk dag med te, katter och i gott sällskap av hotellägaren som tyckte det var en bra idé att klockan 6.30 ge mig den snabba versionen av Istanbul till fots så att jag inte skulle komma bort när jag gick ensam (inklusive snabbesök i den Blå Moskén – återbesök de kommande dagarna). Nedan några foton från dagen.

Och God Jul till er som firat det!

Tårtbitar, tunnlar och viljor i biståndet

Efter snart åtta års arbete med olika biståndsorganisationer är jag från och med denna vecka doktorand. Här följer några sporadiska, i vissa fall självkritiska i andra fall allmänkritiska, reflektioner från åren i biståndsekorrhjulet. Det blev lite långt men jag hoppas att du ändå följer med till slutet.

Biståndsorganisationer har en enastående förmåga att skära ut människors (de vi kallar målgruppen) liv i små tårtbitar i form av de delar och de aspekter av deras liv som vi önskar nå med våra insatser. Genom våra program väljer vi i princip vilken del av livet som är prioriterad. Men som med alla människors (inklusive biståndsarbetarnas) kan i praktiken inte målgruppens liv delas upp på det sättet; alla delar av oss är ju egentligen en. Har du exempelvis försökt dela upp dig själv i delar bestående av hälsa, demokrati, hållbar landsbygdsutveckling och mänskliga rättigheter?

Tårtbitarna definieras ofta av vilka rättigheter vi prioriterar i våra satsningar. Inte sällan stämmer inte de rättigheter som biståndet skulle vilja att människor (alltså målgruppen) tycker är viktigast överens med det som människor egentligen tycker. Biståndet generellt och det som går till civilsamhällesorganisationer mer specifikt har ett starkt fokus på frågor rörande exempelvis korruption och demokrati. Men det som målgruppen sätter högst på agendan kanske, exempelvis, är att förbättra sin majsproduktion. Detta innebär att vi hamnar i limbo mellan att å ena sidan uppnå de resultat som någon däruppe (givare och/eller huvudkontor) förväntar sig och att, å andra sidan, respektera och följa målgruppens egna prioriteringar (vilket ju inom biståndet anses vara det rätta, i princip). Dock kan det senare alternativet innebära att givaren inte längre är intresserad och då blir det inga pengar alls. Således är det svårt med den där principen.

Inom tårtbitarna mäter vi sedan våra resultat. Med det ökade kravet på resultatredovisning riskerar vi ibland att lägga oss till med ett mindre lyckat tunnelseende. Istället för att försöka förstå allt som kan påverka människors val, kunskap, attityder och möjligheter, snävar vi gärna av och låtsas som att det bara är vår insats som påverkar människors framsteg inom ett visst område. Men så är det ju så klart inte; målgruppen för biståndet, liksom alla andra människor, påverkas naturligtvis av en mängd företeelser runtomkring oss men vi avkrävs av givarna att visa vad just deras medel åstadkommit. Det vi ibland är allra minst benägna att ta in i våra resultat, är sådant som uppnåtts av en annan biståndsorganisation.

För trots (eller kanske på grund av?) många agendor och möten om samordning och harmonisering mellan biståndsorganisationer, råder det många gånger parallella eller snarare motstridiga logiker mellan det som sägs i dokument och på möten med våra givare, och det som egentligen sker i praktiken. De allra flesta organisationer är så att säga sig själv närmast och kommer att harmonisera och samordna ungefär så mycket som krävs för att de ska framstå i god dager utan att det kanske egentligen händer så mycket bakom kulisserna.

I biståndet förutsätter resultatrapporteringen en klar indelning av vem målgruppen är. Här kommer vi ibland att ägna oss åt något verklighetsfrånvända övningar. Ett populärt begrepp är ”lokalsamhället” eller ”lokalsamhällena”. Denna grupp kan innefatta alla möjliga människor och aktörer, med vitt skilda intressen, åsikter och förmågor men som många gånger görs till en tämligen homogen enhet. (Har du funderat på hur ditt eget lokalsamhälle ser ut?) Vi delar in våra målgrupper efter de resultat vi strävar efter och förutsätter i och med det en massa saker som kanske har mer att göra med hur vi skulle vilja att saker var än hur de egentligen är? Ibland vill vi till exempel att det ska finnas en stark identifikation och samhörighet mellan kvinnor, gärna mellan kvinnor i ”lokalsamhället” och kvinnor i maktposition i samhället. Vi vill att kvinnors identifikation med varandra ska vara starkare än deras identifikation med män i samma position. Vi vill exempelvis gärna, inte minst när vi pratar om att kräva rättigheter, att bondekvinnor identifierar sig mer med kvinnor inom framstående nationella tankesmedjor och vice versa. Fast de har kanske inte så där jättemycket gemensamt.

Det är inte bara i frågan om själva innehållet som det förekommer diskrepans mellan verkligheten och det som finns ovanför i biståndshierarkin. Jag har haft ett stort antal samtal med givare och huvudkontor där det huvudsakliga budskapet från deras sida har varit ”men de ska ha kapacitet att klara av det” och ”det ska fungera så”. Alltså, att vi istället för att diskutera utifrån hur det faktiskt står till med exempelvis en partnerorganisations kapacitet att handla upp sin egen revision, diskuterar utifrån hur vi tycker att det ska eller borde vara (det är emellertid många gånger oklart på vilka grunder vi har kommit fram till att det ska vara så). Detta är inte bara tröttsamt utan leder ofta till halvbra prioriteringar.

En annan favorit på samma spår är frågan om korruption. I och med Sveriges nolltolerans mot korruption inom biståndet uppkommer ännu ett limboläge. För samtidigt som biståndet verkar i flera av världens mest korrupta länder, får det absolut inte förekomma någon korruption med biståndsmedel. Jag är helt överens med att vi aldrig ska tolerera korruption och att vi alltid ska vidta åtgärder men att säga att vi avslutar projektet, packar våra väskor och drar om vi upptäcker korruption är både naivt och kontraproduktivt. Det är ju just detta vi ska jobba med och kämpa emot. Nolltoleranstänket gör att en organisation kan uppfattas som bra på antikorruption om de inte har upptäckt några korruptionsärenden i sin verksamhet medan en annan organisation, vars system upptäcker och rapporterar korruption, uppfattas som svag eller mer korrupt. Detta är ju uppenbarligen orimligt, särskilt som vi själva samtidigt i våra rapporter beskriver korruptionen som ett av de stora utvecklingshindren  i de länder där vi arbetar.

Ett annat problem som har med vår förståelse av kontexten att göra, handlar om att vi ibland har lite svårt att acceptera hur omfattande vissa problem är. Vi vill gärna att vårt arbete ska generera lösningar och resultat som i ärlighetens namn är oproportionerliga mot insatsen. Det gäller även de där uppe som gärna säger saker i stil med att ”det är redan gjort inom projekt x”. ”Det” i dessa sammanhang kan handla om att exempelvis utbilda människor om en lag mot våld i hemmet. Och det som är gjort kan då vara att en organisation har informerat sin målgrupp (som sannolikt är fattiga kvinnor och män på landsbygden) om lagen. Kanske har de lyckats nå några tusen i sin satsning. Det betyder att några tusen av flera miljoner har nåtts av ett budskap, kanske för första gången. Detta har sannolikt begränsad inverkar på attityder och praktiker för dessa tusen och noll inverkar på resterande miljoner. Men, vi frestas ändå att säga att det är gjort. (Misstolka inte detta som att jag inte tycker att alla små och stora bidrag är oerhört värdefulla för att uppnå mer omfattande mål.)

Biståndsorganisationernas relation till sina lokala samarbetspartners bygger på den generella asymmetri som finns i hela biståndet. Det är omöjligt att komma ifrån att någon sitter på pengarna och det är inte de lokala organisationerna (jag upplever dock att de allra flesta svenska organisationer är bra på att göra det som är möjligt för att minska de negativa effekterna av obalansen). Det är inte sällan man hör på möten (inte minst med dem där uppe) saker i stil med ”de måste förstå att detta inte är vårt intresse eller vår agenda, det är egentligen deras eget intresse”. Det säger ju sig självt att det inte är så lyckat att försöka övertyga någon om att min idé i själva verket inte är min utan din eller kanske till och med om att mitt initiativ egentligen inte kommer från mig utan från dig. Relaterat till asymmetrin är också företeelsen att internationella organisationer gärna lyfter fram resultaten av samarbeten med lokala organisationer, så länge det går bra och resultaten är positiva. Men när det går åt skogen (som det så klart gör då och då), är det väldigt sällan man ser att en internationell organisation står vid den lokala organisationens sida och än mer sällan (eller aldrig?) som de erkänner att de kanske till och med hade något med att göra att det gick som det gick.

Så betyder detta att allt är dåligt, att det inte blir några resultat, att svenska skattepengar försvinner i svarta hål i de länder där biståndet verkar? Inte alls. Med risk för att bekräfta biståndskritikernas tes om att biståndsarbetare gärna svamlar om hur svårt bistånd är skulle jag ändå vilja säga just det; att det betyder att det är svårt och att utveckling är en lika komplex fråga i biståndsmottagande länder som det är i exempelvis Sverige.