Lika speciella? Första månaderna som doktorand (del 1)

Det kom ett epost med en titel som antyder att jag är inbjuden till en workshop för att diskutera en ny strategisk plan. Jag tryckte bort det innan jag ens öppnat det. För är det något jag gjort under de senaste åren, och som jag inte kommer att ägna mig åt de närmsta åren (förutsatt att inte tvång förekommer), inom de biståndsorganisationer jag arbetat för så är det just detta; workshoppat om strategiska planer. Nog nu säger jag.

Här kommer några reflektioner från mina första två månader som doktorand. Detta är del ett. Del två, som är lite mer personlig, kommer inom kort.

Utöver strategisk planering finns en hel del andra likheter, exempelvis diskussionen om balans mellan olika kostnader, verksamhet v/s administration. Denna kommer upp i flera samtal redan första veckan på universitetet; en diskussion som är av ändlös natur inom biståndsorganisationer och där vi alla, beroende på var i, eller utanför, organisationen vi sitter har gemensamt att vi inte kan förstå hur det kan eller får vara som det är (alltså att den andra delen tar för mycket pengar och inte förstår vikten av den första – där den första/andra varierar beroende på var vi befinner oss). Och när vi ändå är inne på pengarna så verkar även frågan om nivån på EU-finansiering jämfört med andra universitet/organisationer vara densamma. Inom biståndsvärlden har jag ägnat mycket tid till att kartlägga och analysera precis detta; hur kommer det sig att andra organisationer har större andel EU-finansiering? Och vad skulle det kosta oss i form av investeringar att höja oss till deras nivå?

Jag läser just nu en metodkurs om fallstudier och komparation. Kursens vridande och vändande på olika begrepp och kausala samband – vad är det egentligen som leder till vad och hur kan vi på bästa sätt bevisa detta – framstår som ett de oändliga möten om uppföljning och utvärdering inom biståndsorganisationerna: Hur kan vi visa att det är just vår insats som har lett till just detta resultat?

En av de stora skillnaderna verkar vara frågan om rapportering. Inom biståndet råder som bekant något slags rapporteringshysteri och motsatsen till denna verkar finnas just inom akademin; jag förväntas inte rapportera någonting (förutom att lämna in tentor i tid och skriva en avhandling men detta utgör ju så att säga själva aktiviteterna). Det är en underlig känsla att för första gången sedan 2006 inte hålla i någon typ av årsrapportering denna januari månad.

En annan skillnad där universitetsvärlden hittills visat upp ett sympatiskt drag handlar om var man hör hemma; vems man är. Inom biståndsorganisationerna pratas det (som tidigare nämnt här på bloggen) mycket om att dela information, metoder etc. men detta går inte riktigt att bekräfta i praktiken. Med risk för idealisering verkar forskarna på universitetet ha en förmåga att flyta över gränser, att tillhöra institutioner på flera universitet samtidigt utan att det framstår som ett problem.

En sak som är gemensam men som antyder att den ändå inte skulle vara det, är argumentationen om att just den här arbetsplatsen/typen av organisation/institution är lite (eller ibland mycket) speciell vilket innebär att exempelvis de undersökningar som gjorts eller diskussioner som förs på ett generellt plan, inte stämmer överens med eller går inte att tillämpas på just oss (men sannolikt på alla andra). Detta gäller även det vardagliga sättet att uttrycka sig om arbetsplatsen. Men är det inte så att alla arbetsplatser och verksamheter är ungefär lika speciella och att således ingen arbetsplats, egentligen, är särskilt speciell?

Mera Istanbul

Som skrivet i inlägget nedan, tillbringade jag slutet av förra och början av detta året i Istanbul. En fantastisk vistelse måste jag säga. En bra blandning mellan det storslagna, som den Blå Moskén och Hagia Sofia (som var under välbehövlig renovering och svårfotograferad), och finfina promenader i gränder och bazaarer. Ännu bättre blev det av att det fanns sällskapliga (och till synes välmående) katter överallt. Kakel verkar vara ett genomgående tema, till och med för graffitin (nedan ett foto på en vägg där någon sprayat kakel motiv). Tolvslaget på nyår tillbringades i folkvimlet på Taksimtorget varefter vi gick och drack kaffe och åt kakor på ett närliggande café. Ett mycket bra nyårsfirande.

Jag hann inte alls med allt som jag ville se och hoppas på ett återbesök inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ankomst Istanbul

Åter på bloggen efter några veckors frånvaro! I arla morgonstund idag kom jag till Istanbul där jag ska tillbringa fyra dagar. Efter en mindre angenäm taxiresa med en taxichaffis som blev väldigt arg för att han inte kunde hitta hotellet och sedan ännu argare när han pratade med hotellägaren som försökte förklara vägen och sedan en stunds förvirrad väntan ståendes på en gata med mina väskor i en strid ström av människor som ramlade hem från krogen, har jag haft en fantastisk dag med te, katter och i gott sällskap av hotellägaren som tyckte det var en bra idé att klockan 6.30 ge mig den snabba versionen av Istanbul till fots så att jag inte skulle komma bort när jag gick ensam (inklusive snabbesök i den Blå Moskén – återbesök de kommande dagarna). Nedan några foton från dagen.

Och God Jul till er som firat det!

Tårtbitar, tunnlar och viljor i biståndet

Efter snart åtta års arbete med olika biståndsorganisationer är jag från och med denna vecka doktorand. Här följer några sporadiska, i vissa fall självkritiska i andra fall allmänkritiska, reflektioner från åren i biståndsekorrhjulet. Det blev lite långt men jag hoppas att du ändå följer med till slutet.

Biståndsorganisationer har en enastående förmåga att skära ut människors (de vi kallar målgruppen) liv i små tårtbitar i form av de delar och de aspekter av deras liv som vi önskar nå med våra insatser. Genom våra program väljer vi i princip vilken del av livet som är prioriterad. Men som med alla människors (inklusive biståndsarbetarnas) kan i praktiken inte målgruppens liv delas upp på det sättet; alla delar av oss är ju egentligen en. Har du exempelvis försökt dela upp dig själv i delar bestående av hälsa, demokrati, hållbar landsbygdsutveckling och mänskliga rättigheter?

Tårtbitarna definieras ofta av vilka rättigheter vi prioriterar i våra satsningar. Inte sällan stämmer inte de rättigheter som biståndet skulle vilja att människor (alltså målgruppen) tycker är viktigast överens med det som människor egentligen tycker. Biståndet generellt och det som går till civilsamhällesorganisationer mer specifikt har ett starkt fokus på frågor rörande exempelvis korruption och demokrati. Men det som målgruppen sätter högst på agendan kanske, exempelvis, är att förbättra sin majsproduktion. Detta innebär att vi hamnar i limbo mellan att å ena sidan uppnå de resultat som någon däruppe (givare och/eller huvudkontor) förväntar sig och att, å andra sidan, respektera och följa målgruppens egna prioriteringar (vilket ju inom biståndet anses vara det rätta, i princip). Dock kan det senare alternativet innebära att givaren inte längre är intresserad och då blir det inga pengar alls. Således är det svårt med den där principen.

Inom tårtbitarna mäter vi sedan våra resultat. Med det ökade kravet på resultatredovisning riskerar vi ibland att lägga oss till med ett mindre lyckat tunnelseende. Istället för att försöka förstå allt som kan påverka människors val, kunskap, attityder och möjligheter, snävar vi gärna av och låtsas som att det bara är vår insats som påverkar människors framsteg inom ett visst område. Men så är det ju så klart inte; målgruppen för biståndet, liksom alla andra människor, påverkas naturligtvis av en mängd företeelser runtomkring oss men vi avkrävs av givarna att visa vad just deras medel åstadkommit. Det vi ibland är allra minst benägna att ta in i våra resultat, är sådant som uppnåtts av en annan biståndsorganisation.

För trots (eller kanske på grund av?) många agendor och möten om samordning och harmonisering mellan biståndsorganisationer, råder det många gånger parallella eller snarare motstridiga logiker mellan det som sägs i dokument och på möten med våra givare, och det som egentligen sker i praktiken. De allra flesta organisationer är så att säga sig själv närmast och kommer att harmonisera och samordna ungefär så mycket som krävs för att de ska framstå i god dager utan att det kanske egentligen händer så mycket bakom kulisserna.

I biståndet förutsätter resultatrapporteringen en klar indelning av vem målgruppen är. Här kommer vi ibland att ägna oss åt något verklighetsfrånvända övningar. Ett populärt begrepp är ”lokalsamhället” eller ”lokalsamhällena”. Denna grupp kan innefatta alla möjliga människor och aktörer, med vitt skilda intressen, åsikter och förmågor men som många gånger görs till en tämligen homogen enhet. (Har du funderat på hur ditt eget lokalsamhälle ser ut?) Vi delar in våra målgrupper efter de resultat vi strävar efter och förutsätter i och med det en massa saker som kanske har mer att göra med hur vi skulle vilja att saker var än hur de egentligen är? Ibland vill vi till exempel att det ska finnas en stark identifikation och samhörighet mellan kvinnor, gärna mellan kvinnor i ”lokalsamhället” och kvinnor i maktposition i samhället. Vi vill att kvinnors identifikation med varandra ska vara starkare än deras identifikation med män i samma position. Vi vill exempelvis gärna, inte minst när vi pratar om att kräva rättigheter, att bondekvinnor identifierar sig mer med kvinnor inom framstående nationella tankesmedjor och vice versa. Fast de har kanske inte så där jättemycket gemensamt.

Det är inte bara i frågan om själva innehållet som det förekommer diskrepans mellan verkligheten och det som finns ovanför i biståndshierarkin. Jag har haft ett stort antal samtal med givare och huvudkontor där det huvudsakliga budskapet från deras sida har varit ”men de ska ha kapacitet att klara av det” och ”det ska fungera så”. Alltså, att vi istället för att diskutera utifrån hur det faktiskt står till med exempelvis en partnerorganisations kapacitet att handla upp sin egen revision, diskuterar utifrån hur vi tycker att det ska eller borde vara (det är emellertid många gånger oklart på vilka grunder vi har kommit fram till att det ska vara så). Detta är inte bara tröttsamt utan leder ofta till halvbra prioriteringar.

En annan favorit på samma spår är frågan om korruption. I och med Sveriges nolltolerans mot korruption inom biståndet uppkommer ännu ett limboläge. För samtidigt som biståndet verkar i flera av världens mest korrupta länder, får det absolut inte förekomma någon korruption med biståndsmedel. Jag är helt överens med att vi aldrig ska tolerera korruption och att vi alltid ska vidta åtgärder men att säga att vi avslutar projektet, packar våra väskor och drar om vi upptäcker korruption är både naivt och kontraproduktivt. Det är ju just detta vi ska jobba med och kämpa emot. Nolltoleranstänket gör att en organisation kan uppfattas som bra på antikorruption om de inte har upptäckt några korruptionsärenden i sin verksamhet medan en annan organisation, vars system upptäcker och rapporterar korruption, uppfattas som svag eller mer korrupt. Detta är ju uppenbarligen orimligt, särskilt som vi själva samtidigt i våra rapporter beskriver korruptionen som ett av de stora utvecklingshindren  i de länder där vi arbetar.

Ett annat problem som har med vår förståelse av kontexten att göra, handlar om att vi ibland har lite svårt att acceptera hur omfattande vissa problem är. Vi vill gärna att vårt arbete ska generera lösningar och resultat som i ärlighetens namn är oproportionerliga mot insatsen. Det gäller även de där uppe som gärna säger saker i stil med att ”det är redan gjort inom projekt x”. ”Det” i dessa sammanhang kan handla om att exempelvis utbilda människor om en lag mot våld i hemmet. Och det som är gjort kan då vara att en organisation har informerat sin målgrupp (som sannolikt är fattiga kvinnor och män på landsbygden) om lagen. Kanske har de lyckats nå några tusen i sin satsning. Det betyder att några tusen av flera miljoner har nåtts av ett budskap, kanske för första gången. Detta har sannolikt begränsad inverkar på attityder och praktiker för dessa tusen och noll inverkar på resterande miljoner. Men, vi frestas ändå att säga att det är gjort. (Misstolka inte detta som att jag inte tycker att alla små och stora bidrag är oerhört värdefulla för att uppnå mer omfattande mål.)

Biståndsorganisationernas relation till sina lokala samarbetspartners bygger på den generella asymmetri som finns i hela biståndet. Det är omöjligt att komma ifrån att någon sitter på pengarna och det är inte de lokala organisationerna (jag upplever dock att de allra flesta svenska organisationer är bra på att göra det som är möjligt för att minska de negativa effekterna av obalansen). Det är inte sällan man hör på möten (inte minst med dem där uppe) saker i stil med ”de måste förstå att detta inte är vårt intresse eller vår agenda, det är egentligen deras eget intresse”. Det säger ju sig självt att det inte är så lyckat att försöka övertyga någon om att min idé i själva verket inte är min utan din eller kanske till och med om att mitt initiativ egentligen inte kommer från mig utan från dig. Relaterat till asymmetrin är också företeelsen att internationella organisationer gärna lyfter fram resultaten av samarbeten med lokala organisationer, så länge det går bra och resultaten är positiva. Men när det går åt skogen (som det så klart gör då och då), är det väldigt sällan man ser att en internationell organisation står vid den lokala organisationens sida och än mer sällan (eller aldrig?) som de erkänner att de kanske till och med hade något med att göra att det gick som det gick.

Så betyder detta att allt är dåligt, att det inte blir några resultat, att svenska skattepengar försvinner i svarta hål i de länder där biståndet verkar? Inte alls. Med risk för att bekräfta biståndskritikernas tes om att biståndsarbetare gärna svamlar om hur svårt bistånd är skulle jag ändå vilja säga just det; att det betyder att det är svårt och att utveckling är en lika komplex fråga i biståndsmottagande länder som det är i exempelvis Sverige.

Brevet till den käre presidenten…

Härom veckan publicerade jag ett öppet brev till Mocambiques president här på bloggen (läs här). Inlägget fick en del uppmärksamhet och Nordiska Afrikainstitutet hörde av sig och frågade om de fick översätta det till engelska och publicera på NAI Forum. Nu finns brevet publicerat där vilket har gjort att det snurrat runt en hel del även i Mocambique. En vän sa att han hade sett till att det kom ända fram till den ursprungliga mottagaren för brevet. Roligt men också lite underligt (på ett bra sätt).

Läs översättningen här!

The other week I published an open letter to the president of Mozambique here on the blog (to read in Swedish, click here). The post got some attention and the Nordic Africa Institute contacted me and asked if they could translate the letter and publish it on NAI Forum. The letter is now published there which led to quite a lot of circulation also in Mozambique. A friend there said he had made sure that the letter has reached to the destination. Fun but also a bit strange (in a good way).

Read the translation here!

Käre president

Käre president Armando Emílio Guebuza,*

Moçambique är inte mitt hemland, åtminstone inte det första. Under de år jag bodde i Moçambique strävade jag efter att förhålla mig konstruktivt till din regerings politik, att försöka se möjligheter och öppningar. Jag blev vid upprepade tillfällen anklagad för att vara för Frelimovänlig. Andra sa att jag var som en ”antiga combatente nova geração” för att jag försvarade vissa av de värden som Frelimo är grundat på. Det är ungefär två år sedan jag flyttade från Moçambique men under två veckor i oktober fick jag chansen att komma tillbaka och besöka framför allt Niassa.

Vi tillbringade några dagar samtidigt i Niassa du och jag. Vi var till och med på samma platser vid ett par tillfällen och våra bilar möttes på vägen strax utanför Chimbonila. Hade vi av någon anledning fått tillfälle att prata där någonstans i det pågående vägarbetet hade jag viljat berättade några saker och passat på att fråga ett par saker som jag undrar över.

Eftersom det var Samoras dödsdag just den där dagen då våra bilar möttes hade jag tyckt att det vore passande att utgå från Samora, särskilt som han är en av grundarna till det parti du företräder och leder. Jag hade velat prata med dig om hur du ser på hans berömda tal om risken för att den politiska eliten skor sig på befolkningens bekostnad och om risken för att korruption och maktmissbruk ökar med tillgång till makt. Jag hade velat att du berättade för mig om ett land med rekordhög ekonomisk tillväxt som samtidigt inte lyckas göra sin befolkning ens en procent mindre fattig under de senaste åren. Jag hade frågat dig hur du motiverar för befolkningen i Niassa att ni exempelvis ännu inte prioriterat att bygga vägen som förbinder Niassa med resten av Moçambique. Jag hade velat fråga dig om de funderingar och den oro som din befolkning har kring varför ditt parti inte utsett din efterträdade som partiordförande och presidentkandidat till nästa val.

Samma dag, den där dagen då vi möttes, pratade jag med två moçambikiska vänner i Lichinga. De var båda klädda i röda t-shirtar och kepsar med märken från organisationer kopplade till Frelimo. Det är inte deras vanliga klädsel så jag frågade hur det kom sig. De berättade för mig att det var med anledning av att det var Samoras dödsdag, att de tyckte att det var viktigt att markera. Jag skulle ha velat berätta detta för dig, om vi träffats där på vägen. Jag skulle även ha berättat för dig att de inte ville ha på sig samma kläder imorgon eftersom deras parti (som de fortfarande kallar Frelimo, ditt parti) inte längre står för Samoras ord. Jag skulle vilja fråga dig hur du känner inför att unga, engagerade människor som ser Frelimo som sitt parti inte känner att de kan stå för Frelimo idag men däremot står upp för och försvarar de idéer på vilka partiet grundades?

Den där dagen kom vi någon timma före dig till Chimbonila. Före oss på grusvägen åkte en lastbil som sprutade vatten så att det inte skulle damma så mycket på vägen när du kom med din bil. Vi får väl tacka för att detta medförde att även vi fick mindre damm. Framme i Chimbonila besökte vi en hälsopost. Som vanligt blev jag djupt imponerad av den engagerade hälsovårdspersonalen som visade oss runt. Jag utgår ifrån att du liksom jag känner en stor beundran över detta givet de omständigheter och arbetsförhållanden som råder på hälsoposter och landsbygdssjukhus i Moçambique. Vi besökte mödravården och ett rum med kvinnor men jag kikade även in i männens sal där dörren stod på glänt. Längst in i salen låg en väldigt gammal man, tunn, sjuk och med grå skäggstubb. Jag sa god morgon. Mannen plirade på mig, brast ut i ett leende och höjde sedan en knuten näve och sa ”Unidade! Frelimo Hoye!”. Om vi hade mötts, du och jag, och jag hade berättat för dig om den gamle och sjuke mannen, hade vi kanske tillsammans kunnat glädjas åt mannens kämparglöd sitt tillstånd till trots. Men jag hade nog också velat fråga dig om dina prioriteringar och hur det känns att behöva ha någon som vattnar vägen innan du kommer så att du ska slippa, ens för en kort stund, passera genom dammet. Jag hade velat fråga dig hur du förklarar och berättigar det för mannen i sjukhussängen och den engagerade barnmorskan.

Hade vi träffats du och jag, hade jag frågat varför det är så att jag under de senaste dagarna har hört alldeles för många berättelser om hur Frelimo blir allt mer repressivt i sin behandling av de som på ett kritiskt men konstruktivt sätt vill diskutera utvecklingen i landet. Hur människor som bara för några år sedan utan bekymmer diskuterade sina åsikter öppet men nu väljer att vara tysta. Hur samma personer ägnar sig åt att läsa bland andra Samora och funderar kring hur hans tankar om utveckling på många, men självklart inte alla, sätt skulle kunna bidra till utveckling i Moçambique. Jag hade frågat dig hur du känner inför alla dem som å ena sidan kallar Frelimo för sitt parti men å andra sidan inte vill kännas vid stora delar av den politik som förs idag. Samma personer som upplever att deras parti inte ens tillåter att de uttalar sig fritt. Jag skulle kanske understryka till dig att jag inte pratar om någon politisk opposition från ett annat parti eftersom jag tänker att vi kanske skulle hamna i den uppdelningen.

Som jag skrev i början så är det inte mitt land men jag tar mig ändå rätten att vara arg och besviken. För jag tycker att den gamle mannen i sjukhussängen, personalen på hälsoposten och de unga som ser ditt parti som sitt, förtjänar något som är så mycket bättre. Jag avslutar med ett utdrag ur det ovan nämnda talet som Samora Machel höll när övergångsregeringen tillträdde 1974. Jag tror att vi alla kan behöva bli påminda om det lite då och då, eller vad tror du?

Vi vill uppmärksamma alla på en grundläggande fråga: nödvändigheten av att ledarna lever i enlighet med Frelimos politik, och kravet på att de i sitt beteende representerar massornas uppoffringar. Makten, och möjligheterna som finns runtom ledarna, kan korrumpera den starkaste man.

På grund av detta vill vi leva blygsamt tillsammans med folket, gör inte uppgifterna som ni tilldelats till ett privilegium och ett medel att tillskansa er varor eller att distribuera tjänster.

Den materiella, moraliska och ideologiska korruptionen, mutan, sökandet efter komfort, nepotismen, tjänsterna som baseras på vänskap och särskilt att ge arbetstillfällen till familjemedlemmar, vänner eller personer från sin region, är delar av det livssystem som vi förstör.

*Jag skrev detta två dagar innan regeringsstyrkor attackerade Santungira (läs här) där Renamoledaren Dhlakama höll till. Sedan dess har oroligheterna liksom oron i landet spritt sig.

Bloggen firar 1000 inlägg

Sedan jag startade denna blogg i december 2008 har jag i och med denna lilla text publicerat 1000 inlägg. Dessa 1000 inlägg har haft ungefär 127 000 besök från 135 länder. Tackar ödmjukast för intresset!

För de besökare som hamnar på bloggen genom att använda sökmotorer har de flesta sökt på biståndsrelaterade ord, Moçambique eller Afghanistan.Några sökord som står för överraskande stor del av träffarna är bland annat att odla sötpotatis, tobak och bomull samt kungafamiljen, bilprovning och svenska hus.

De fyra mest läsa texterna är:

Vad jag skulle vilja ha sagt

Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

Lite trött…

Hur är det och vad händer efter 2014?

Så nu är det väl bara att fundera över de kommande 1000 inläggen…

Ibland är målet allt…

Jag tycker inte om att resa men däremot att komma fram. Har just anlänt till Mocambique från Afghanistan. En inte så angenäm resa måste jag säga. Kabul-Dubai-Doha-Stop over i Johannesburg-Maputo.

Samtidigt som vi kom till flygplatsen i Kabul för att checka in anlände Afghanistans cricketlag hem efter att ha kvalat in i VM. Kaos med supportrar, flaggor och media på flygplatsen. Jag hade sex afghanska kakelplattor (varav två från moskén i Mazaar) i väskan; en typ av bagage som kan leda till problemi tullen (inte för att det är olagligt att ta ut dem). En Sak-kollega hade gett mig ett nummer till en poliskvinna på flygplatsen som jag skulle ringa till om jag fick problem. Kvinnan, som utstrålade pondus, mötte upp innan säkerhetskontrollen och när poliserna (manliga) där gjorde en ansats att ifrågasätta innehållet i väskan spände kvinnan ögonen i dem och så var det klart. Mycket tacksam. Poliserna frågade lite försynt varför jag tog med mig kakel från Afghanistan, finns det inget kakel i Sverige?

Flyget med FlyDubai från Kabul var drygt en timma försenat. Eftersom FlyDubai inte samarbetar med Qatar Airways, som jag skulle vidare med från Dubai, var jag tvungen att hämta ut bagaget vilket i sin tur medföljde att jag fick gå igenom migrationskontroll i Dubai. När vi landade hade övningen transferbuss, passkontroll med monstruösa köer, hämtning av bagage, taxi till nästa terminal (som inte ligger nästgårds) och incheckning den generösa tiden 45 minuter till förfogande. Trodde att flygplatsen skulle fixa transfer mellan terminalerna men det var vanlig taxi, hade endast en mindre summa dirhams, taxin tog inte kort och uttagsautomaten inne i terminalen var trasig.

Alltså, ingen tid, inga bra pengar och således ingen taxi. Hoppade in i en taxi ändå, förklarade läget
för den indiske taxichauffören som lovade att köra mig först till en uttagsautomat och sedan till rätt terminal. Han frågade sedan om jag inte hade några andra pengar. Det slutade med att jag betalade taxin i Afghanis utan att chauffören egentligen hade någon aning om pengarnas värde. Evigt tacksam över förtroendet i denna något pressade situation. För att undvika kakelplattsstrul i kommande handbagageröntgen packade jag om och stoppade ner dem i resväskan vilket ledde till övervikt. Med ett väldigt stort leende lyckades jag dock övertyga mannen i incheckningen på Qatar Airways att detta inte var något problem. Tacksam igen. Kom till gaten för boarding utan marginal.

När vi landade i Doha hade min boardingtid för nästa flyg passerat för 15 minuter sedan. Mer tid gick i transferbussen på en, på grund av ombyggnad, rörig flygplats, men räddades av att jag fått ett orange kuvert av mannen i incheckningen vilket symboliserade snabb transfer och därmed ingen säkerhetskontroll. Hann utan marginal, igen. Väl ombord på flyget, för en drygt tio timmar lång flygning, hamnade jag bredvid en märkbart berusad man i övre medelåldern som trots sin ringa storlek lyckades ta upp inte bara sin egen plats utan även halva min. Reste således mer än vanligt ihopvikt.

På stop-over i Johannesburg gick de flesta passagerarna av och vi blev en mindre skara kvar. Dock stämde inte antalet passagerare med listorna vilket ledde till ändlösa räkningar vilka försvårades av att vi alla suttit stilla i åtta timmar och det därför var många som rörde på sig i flygplanet. Det slutade med att vi alla fick visa våra boardingkort. Dessa hade emellertid i många fall hamnat okänd ort och övningen tog drygt en timma.

Men så landar man här och resans stress knuffas ut ur tankarna av glädjen att komma fram.

20131013-170223.jpg

De olika delarna…

Imorgon åker jag till Moçambique där jag ska träffa före detta arbetskamrater och vänner i Maputo och Lichinga. Jag ska även, tillsammans med representanter från Västerås stift och Svenska kyrkans internationella arbete, möta bönder, myndigheter och företag för att prata om hur markkonflikterna i Niassaprovinsen utvecklat sig det senaste året. En fin möjlighet att få en inblick i hur läget är nu, snart två år sedan det slutade vara min vardag (och mitt liv…).

Efter resan till Moçambique har jag drygt en vecka kvar här i Kabul innan jag flyttar hem till Sverige för att börja doktorera. Känns fantastiskt spännande att under de kommande åren få läsa, reflektera och skriva om några av de frågor som jag arbetat med de senaste tio åren. Fokus för avhandlingsarbetet kommer att vara drivkrafter och motivering för folkrörelser på landsbygden i ett urval av länder (nuvarande och före detta hemland ligger nära till hands som fallstudier) utifrån religion, ideologi och kultur. Eller ja, så tänker jag nu i alla fall, misstänker att det kommer att ske vissa förändringar under de kommande månaderna.

Har ikväll halvt packat ihop lägenheten här i Kabul, ett par väskor till Moçambique och ett par till Sverige. Mattorna skickade jag med posten tidigare idag. Kändes dramatiskt.

Lite upp och ner i hjärtat, magen och huvudet av alla de delar av livet som möts under de kommande veckorna.