Brevet till den käre presidenten…

Härom veckan publicerade jag ett öppet brev till Mocambiques president här på bloggen (läs här). Inlägget fick en del uppmärksamhet och Nordiska Afrikainstitutet hörde av sig och frågade om de fick översätta det till engelska och publicera på NAI Forum. Nu finns brevet publicerat där vilket har gjort att det snurrat runt en hel del även i Mocambique. En vän sa att han hade sett till att det kom ända fram till den ursprungliga mottagaren för brevet. Roligt men också lite underligt (på ett bra sätt).

Läs översättningen här!

The other week I published an open letter to the president of Mozambique here on the blog (to read in Swedish, click here). The post got some attention and the Nordic Africa Institute contacted me and asked if they could translate the letter and publish it on NAI Forum. The letter is now published there which led to quite a lot of circulation also in Mozambique. A friend there said he had made sure that the letter has reached to the destination. Fun but also a bit strange (in a good way).

Read the translation here!

Käre president

Käre president Armando Emílio Guebuza,*

Moçambique är inte mitt hemland, åtminstone inte det första. Under de år jag bodde i Moçambique strävade jag efter att förhålla mig konstruktivt till din regerings politik, att försöka se möjligheter och öppningar. Jag blev vid upprepade tillfällen anklagad för att vara för Frelimovänlig. Andra sa att jag var som en ”antiga combatente nova geração” för att jag försvarade vissa av de värden som Frelimo är grundat på. Det är ungefär två år sedan jag flyttade från Moçambique men under två veckor i oktober fick jag chansen att komma tillbaka och besöka framför allt Niassa.

Vi tillbringade några dagar samtidigt i Niassa du och jag. Vi var till och med på samma platser vid ett par tillfällen och våra bilar möttes på vägen strax utanför Chimbonila. Hade vi av någon anledning fått tillfälle att prata där någonstans i det pågående vägarbetet hade jag viljat berättade några saker och passat på att fråga ett par saker som jag undrar över.

Eftersom det var Samoras dödsdag just den där dagen då våra bilar möttes hade jag tyckt att det vore passande att utgå från Samora, särskilt som han är en av grundarna till det parti du företräder och leder. Jag hade velat prata med dig om hur du ser på hans berömda tal om risken för att den politiska eliten skor sig på befolkningens bekostnad och om risken för att korruption och maktmissbruk ökar med tillgång till makt. Jag hade velat att du berättade för mig om ett land med rekordhög ekonomisk tillväxt som samtidigt inte lyckas göra sin befolkning ens en procent mindre fattig under de senaste åren. Jag hade frågat dig hur du motiverar för befolkningen i Niassa att ni exempelvis ännu inte prioriterat att bygga vägen som förbinder Niassa med resten av Moçambique. Jag hade velat fråga dig om de funderingar och den oro som din befolkning har kring varför ditt parti inte utsett din efterträdade som partiordförande och presidentkandidat till nästa val.

Samma dag, den där dagen då vi möttes, pratade jag med två moçambikiska vänner i Lichinga. De var båda klädda i röda t-shirtar och kepsar med märken från organisationer kopplade till Frelimo. Det är inte deras vanliga klädsel så jag frågade hur det kom sig. De berättade för mig att det var med anledning av att det var Samoras dödsdag, att de tyckte att det var viktigt att markera. Jag skulle ha velat berätta detta för dig, om vi träffats där på vägen. Jag skulle även ha berättat för dig att de inte ville ha på sig samma kläder imorgon eftersom deras parti (som de fortfarande kallar Frelimo, ditt parti) inte längre står för Samoras ord. Jag skulle vilja fråga dig hur du känner inför att unga, engagerade människor som ser Frelimo som sitt parti inte känner att de kan stå för Frelimo idag men däremot står upp för och försvarar de idéer på vilka partiet grundades?

Den där dagen kom vi någon timma före dig till Chimbonila. Före oss på grusvägen åkte en lastbil som sprutade vatten så att det inte skulle damma så mycket på vägen när du kom med din bil. Vi får väl tacka för att detta medförde att även vi fick mindre damm. Framme i Chimbonila besökte vi en hälsopost. Som vanligt blev jag djupt imponerad av den engagerade hälsovårdspersonalen som visade oss runt. Jag utgår ifrån att du liksom jag känner en stor beundran över detta givet de omständigheter och arbetsförhållanden som råder på hälsoposter och landsbygdssjukhus i Moçambique. Vi besökte mödravården och ett rum med kvinnor men jag kikade även in i männens sal där dörren stod på glänt. Längst in i salen låg en väldigt gammal man, tunn, sjuk och med grå skäggstubb. Jag sa god morgon. Mannen plirade på mig, brast ut i ett leende och höjde sedan en knuten näve och sa ”Unidade! Frelimo Hoye!”. Om vi hade mötts, du och jag, och jag hade berättat för dig om den gamle och sjuke mannen, hade vi kanske tillsammans kunnat glädjas åt mannens kämparglöd sitt tillstånd till trots. Men jag hade nog också velat fråga dig om dina prioriteringar och hur det känns att behöva ha någon som vattnar vägen innan du kommer så att du ska slippa, ens för en kort stund, passera genom dammet. Jag hade velat fråga dig hur du förklarar och berättigar det för mannen i sjukhussängen och den engagerade barnmorskan.

Hade vi träffats du och jag, hade jag frågat varför det är så att jag under de senaste dagarna har hört alldeles för många berättelser om hur Frelimo blir allt mer repressivt i sin behandling av de som på ett kritiskt men konstruktivt sätt vill diskutera utvecklingen i landet. Hur människor som bara för några år sedan utan bekymmer diskuterade sina åsikter öppet men nu väljer att vara tysta. Hur samma personer ägnar sig åt att läsa bland andra Samora och funderar kring hur hans tankar om utveckling på många, men självklart inte alla, sätt skulle kunna bidra till utveckling i Moçambique. Jag hade frågat dig hur du känner inför alla dem som å ena sidan kallar Frelimo för sitt parti men å andra sidan inte vill kännas vid stora delar av den politik som förs idag. Samma personer som upplever att deras parti inte ens tillåter att de uttalar sig fritt. Jag skulle kanske understryka till dig att jag inte pratar om någon politisk opposition från ett annat parti eftersom jag tänker att vi kanske skulle hamna i den uppdelningen.

Som jag skrev i början så är det inte mitt land men jag tar mig ändå rätten att vara arg och besviken. För jag tycker att den gamle mannen i sjukhussängen, personalen på hälsoposten och de unga som ser ditt parti som sitt, förtjänar något som är så mycket bättre. Jag avslutar med ett utdrag ur det ovan nämnda talet som Samora Machel höll när övergångsregeringen tillträdde 1974. Jag tror att vi alla kan behöva bli påminda om det lite då och då, eller vad tror du?

Vi vill uppmärksamma alla på en grundläggande fråga: nödvändigheten av att ledarna lever i enlighet med Frelimos politik, och kravet på att de i sitt beteende representerar massornas uppoffringar. Makten, och möjligheterna som finns runtom ledarna, kan korrumpera den starkaste man.

På grund av detta vill vi leva blygsamt tillsammans med folket, gör inte uppgifterna som ni tilldelats till ett privilegium och ett medel att tillskansa er varor eller att distribuera tjänster.

Den materiella, moraliska och ideologiska korruptionen, mutan, sökandet efter komfort, nepotismen, tjänsterna som baseras på vänskap och särskilt att ge arbetstillfällen till familjemedlemmar, vänner eller personer från sin region, är delar av det livssystem som vi förstör.

*Jag skrev detta två dagar innan regeringsstyrkor attackerade Santungira (läs här) där Renamoledaren Dhlakama höll till. Sedan dess har oroligheterna liksom oron i landet spritt sig.

Bloggen firar 1000 inlägg

Sedan jag startade denna blogg i december 2008 har jag i och med denna lilla text publicerat 1000 inlägg. Dessa 1000 inlägg har haft ungefär 127 000 besök från 135 länder. Tackar ödmjukast för intresset!

För de besökare som hamnar på bloggen genom att använda sökmotorer har de flesta sökt på biståndsrelaterade ord, Moçambique eller Afghanistan.Några sökord som står för överraskande stor del av träffarna är bland annat att odla sötpotatis, tobak och bomull samt kungafamiljen, bilprovning och svenska hus.

De fyra mest läsa texterna är:

Vad jag skulle vilja ha sagt

Tiotusenkronorsfråga till DNs ledarredaktion

Lite trött…

Hur är det och vad händer efter 2014?

Så nu är det väl bara att fundera över de kommande 1000 inläggen…

Ibland är målet allt…

Jag tycker inte om att resa men däremot att komma fram. Har just anlänt till Mocambique från Afghanistan. En inte så angenäm resa måste jag säga. Kabul-Dubai-Doha-Stop over i Johannesburg-Maputo.

Samtidigt som vi kom till flygplatsen i Kabul för att checka in anlände Afghanistans cricketlag hem efter att ha kvalat in i VM. Kaos med supportrar, flaggor och media på flygplatsen. Jag hade sex afghanska kakelplattor (varav två från moskén i Mazaar) i väskan; en typ av bagage som kan leda till problemi tullen (inte för att det är olagligt att ta ut dem). En Sak-kollega hade gett mig ett nummer till en poliskvinna på flygplatsen som jag skulle ringa till om jag fick problem. Kvinnan, som utstrålade pondus, mötte upp innan säkerhetskontrollen och när poliserna (manliga) där gjorde en ansats att ifrågasätta innehållet i väskan spände kvinnan ögonen i dem och så var det klart. Mycket tacksam. Poliserna frågade lite försynt varför jag tog med mig kakel från Afghanistan, finns det inget kakel i Sverige?

Flyget med FlyDubai från Kabul var drygt en timma försenat. Eftersom FlyDubai inte samarbetar med Qatar Airways, som jag skulle vidare med från Dubai, var jag tvungen att hämta ut bagaget vilket i sin tur medföljde att jag fick gå igenom migrationskontroll i Dubai. När vi landade hade övningen transferbuss, passkontroll med monstruösa köer, hämtning av bagage, taxi till nästa terminal (som inte ligger nästgårds) och incheckning den generösa tiden 45 minuter till förfogande. Trodde att flygplatsen skulle fixa transfer mellan terminalerna men det var vanlig taxi, hade endast en mindre summa dirhams, taxin tog inte kort och uttagsautomaten inne i terminalen var trasig.

Alltså, ingen tid, inga bra pengar och således ingen taxi. Hoppade in i en taxi ändå, förklarade läget
för den indiske taxichauffören som lovade att köra mig först till en uttagsautomat och sedan till rätt terminal. Han frågade sedan om jag inte hade några andra pengar. Det slutade med att jag betalade taxin i Afghanis utan att chauffören egentligen hade någon aning om pengarnas värde. Evigt tacksam över förtroendet i denna något pressade situation. För att undvika kakelplattsstrul i kommande handbagageröntgen packade jag om och stoppade ner dem i resväskan vilket ledde till övervikt. Med ett väldigt stort leende lyckades jag dock övertyga mannen i incheckningen på Qatar Airways att detta inte var något problem. Tacksam igen. Kom till gaten för boarding utan marginal.

När vi landade i Doha hade min boardingtid för nästa flyg passerat för 15 minuter sedan. Mer tid gick i transferbussen på en, på grund av ombyggnad, rörig flygplats, men räddades av att jag fått ett orange kuvert av mannen i incheckningen vilket symboliserade snabb transfer och därmed ingen säkerhetskontroll. Hann utan marginal, igen. Väl ombord på flyget, för en drygt tio timmar lång flygning, hamnade jag bredvid en märkbart berusad man i övre medelåldern som trots sin ringa storlek lyckades ta upp inte bara sin egen plats utan även halva min. Reste således mer än vanligt ihopvikt.

På stop-over i Johannesburg gick de flesta passagerarna av och vi blev en mindre skara kvar. Dock stämde inte antalet passagerare med listorna vilket ledde till ändlösa räkningar vilka försvårades av att vi alla suttit stilla i åtta timmar och det därför var många som rörde på sig i flygplanet. Det slutade med att vi alla fick visa våra boardingkort. Dessa hade emellertid i många fall hamnat okänd ort och övningen tog drygt en timma.

Men så landar man här och resans stress knuffas ut ur tankarna av glädjen att komma fram.

20131013-170223.jpg

De olika delarna…

Imorgon åker jag till Moçambique där jag ska träffa före detta arbetskamrater och vänner i Maputo och Lichinga. Jag ska även, tillsammans med representanter från Västerås stift och Svenska kyrkans internationella arbete, möta bönder, myndigheter och företag för att prata om hur markkonflikterna i Niassaprovinsen utvecklat sig det senaste året. En fin möjlighet att få en inblick i hur läget är nu, snart två år sedan det slutade vara min vardag (och mitt liv…).

Efter resan till Moçambique har jag drygt en vecka kvar här i Kabul innan jag flyttar hem till Sverige för att börja doktorera. Känns fantastiskt spännande att under de kommande åren få läsa, reflektera och skriva om några av de frågor som jag arbetat med de senaste tio åren. Fokus för avhandlingsarbetet kommer att vara drivkrafter och motivering för folkrörelser på landsbygden i ett urval av länder (nuvarande och före detta hemland ligger nära till hands som fallstudier) utifrån religion, ideologi och kultur. Eller ja, så tänker jag nu i alla fall, misstänker att det kommer att ske vissa förändringar under de kommande månaderna.

Har ikväll halvt packat ihop lägenheten här i Kabul, ett par väskor till Moçambique och ett par till Sverige. Mattorna skickade jag med posten tidigare idag. Kändes dramatiskt.

Lite upp och ner i hjärtat, magen och huvudet av alla de delar av livet som möts under de kommande veckorna.

Lite trött…

Med risk för att bekräfta alla anklagelser om icketransparenta, självgoda, egoistiska och överbetalda biståndsarbetare så måste jag säga att jag blir lite trött. På den svenska biståndsdebatten.

Jag blir trött av att en tidnings granskning av FN och UD kan dra tämligen långtgående slutsatser om drivkrafter och egenskaper hos i princip alla som arbetar med bistånd i Sverige. Men tydligen är sannolikt jag och de flesta runtomkring mig ”generalister som tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar.” Vi gillar inte att ”skapa dålig stämning genom att ifrågasätta särskilt mycket”. Och vi använder ett språk som inte ens vi själva förstår. Det är ju lätt att döma ut en annan sektors terminologi, men är det inte så att alla sektorer har ett visst språkbruk, kanske till och med mediavärlden? Och visst skulle en utredning kunna komma fram till allt detta; att alla i Sverige som arbetar med bistånd tycker att pengar, utvärderingar och siffror är fult, att vi inte ifrågasätter och att vi inte förstår vad vi säger. Men jag måste säga att jag inte förstår hur granskningen av FN och UD har kommit fram till allt detta.

Jag blir trött av att läsa raljerande över hur alla vi som sysslar med bistånd ”ofta är överens om att det är ”komplicerat” och att det inte går att mäta hur många fattiga som blir hjälpta, eller om något över huvud taget blir bättre.” Jag erkänner villigt att jag är en av dem som både brukar säga att utveckling är komplicerat och att det är svårt att mäta. Men det betyder inte att jag inte både argumenterar för och hävdar att jag kan bevisa att något över huvud taget och vad som har blivit bättre. Det är inte samma sak

Och jag blir helt utmattad av att läsa att svenska biståndsorganisationers ”hittepå förstör för miljoner fattiga” och att vi exempelvis bär skulden för folkmordet i Rwanda 1994, vilket framfördes i den så kallade biståndsdebatten på twitter igår.

Men som skrivet tidigare, det fina med denna typ av kritik av bistånd och biståndsarbetare är ju att all diskussion är omöjlig eftersom vi alltid kan anklagas för att bekräfta just den bild av oss som kritikerna målar upp. Detta är således sannolikt ett magnifikt självmål.

 

Rekommenderad läsning

Staffan Landins blogg om vad som är problematiskt med SvDs granskning

Staffan Landins blogg om en talande glimt ifrån FNs svarta hål