Jag tycker inte om att resa men däremot att komma fram. Har just anlänt till Mocambique från Afghanistan. En inte så angenäm resa måste jag säga. Kabul-Dubai-Doha-Stop over i Johannesburg-Maputo.

Samtidigt som vi kom till flygplatsen i Kabul för att checka in anlände Afghanistans cricketlag hem efter att ha kvalat in i VM. Kaos med supportrar, flaggor och media på flygplatsen. Jag hade sex afghanska kakelplattor (varav två från moskén i Mazaar) i väskan; en typ av bagage som kan leda till problemi tullen (inte för att det är olagligt att ta ut dem). En Sak-kollega hade gett mig ett nummer till en poliskvinna på flygplatsen som jag skulle ringa till om jag fick problem. Kvinnan, som utstrålade pondus, mötte upp innan säkerhetskontrollen och när poliserna (manliga) där gjorde en ansats att ifrågasätta innehållet i väskan spände kvinnan ögonen i dem och så var det klart. Mycket tacksam. Poliserna frågade lite försynt varför jag tog med mig kakel från Afghanistan, finns det inget kakel i Sverige?

Flyget med FlyDubai från Kabul var drygt en timma försenat. Eftersom FlyDubai inte samarbetar med Qatar Airways, som jag skulle vidare med från Dubai, var jag tvungen att hämta ut bagaget vilket i sin tur medföljde att jag fick gå igenom migrationskontroll i Dubai. När vi landade hade övningen transferbuss, passkontroll med monstruösa köer, hämtning av bagage, taxi till nästa terminal (som inte ligger nästgårds) och incheckning den generösa tiden 45 minuter till förfogande. Trodde att flygplatsen skulle fixa transfer mellan terminalerna men det var vanlig taxi, hade endast en mindre summa dirhams, taxin tog inte kort och uttagsautomaten inne i terminalen var trasig.

Alltså, ingen tid, inga bra pengar och således ingen taxi. Hoppade in i en taxi ändå, förklarade läget
för den indiske taxichauffören som lovade att köra mig först till en uttagsautomat och sedan till rätt terminal. Han frågade sedan om jag inte hade några andra pengar. Det slutade med att jag betalade taxin i Afghanis utan att chauffören egentligen hade någon aning om pengarnas värde. Evigt tacksam över förtroendet i denna något pressade situation. För att undvika kakelplattsstrul i kommande handbagageröntgen packade jag om och stoppade ner dem i resväskan vilket ledde till övervikt. Med ett väldigt stort leende lyckades jag dock övertyga mannen i incheckningen på Qatar Airways att detta inte var något problem. Tacksam igen. Kom till gaten för boarding utan marginal.

När vi landade i Doha hade min boardingtid för nästa flyg passerat för 15 minuter sedan. Mer tid gick i transferbussen på en, på grund av ombyggnad, rörig flygplats, men räddades av att jag fått ett orange kuvert av mannen i incheckningen vilket symboliserade snabb transfer och därmed ingen säkerhetskontroll. Hann utan marginal, igen. Väl ombord på flyget, för en drygt tio timmar lång flygning, hamnade jag bredvid en märkbart berusad man i övre medelåldern som trots sin ringa storlek lyckades ta upp inte bara sin egen plats utan även halva min. Reste således mer än vanligt ihopvikt.

På stop-over i Johannesburg gick de flesta passagerarna av och vi blev en mindre skara kvar. Dock stämde inte antalet passagerare med listorna vilket ledde till ändlösa räkningar vilka försvårades av att vi alla suttit stilla i åtta timmar och det därför var många som rörde på sig i flygplanet. Det slutade med att vi alla fick visa våra boardingkort. Dessa hade emellertid i många fall hamnat okänd ort och övningen tog drygt en timma.

Men så landar man här och resans stress knuffas ut ur tankarna av glädjen att komma fram.