Lika speciella? Första månaderna som doktorand (del 1)

Det kom ett epost med en titel som antyder att jag är inbjuden till en workshop för att diskutera en ny strategisk plan. Jag tryckte bort det innan jag ens öppnat det. För är det något jag gjort under de senaste åren, och som jag inte kommer att ägna mig åt de närmsta åren (förutsatt att inte tvång förekommer), inom de biståndsorganisationer jag arbetat för så är det just detta; workshoppat om strategiska planer. Nog nu säger jag.

Här kommer några reflektioner från mina första två månader som doktorand. Detta är del ett. Del två, som är lite mer personlig, kommer inom kort.

Utöver strategisk planering finns en hel del andra likheter, exempelvis diskussionen om balans mellan olika kostnader, verksamhet v/s administration. Denna kommer upp i flera samtal redan första veckan på universitetet; en diskussion som är av ändlös natur inom biståndsorganisationer och där vi alla, beroende på var i, eller utanför, organisationen vi sitter har gemensamt att vi inte kan förstå hur det kan eller får vara som det är (alltså att den andra delen tar för mycket pengar och inte förstår vikten av den första – där den första/andra varierar beroende på var vi befinner oss). Och när vi ändå är inne på pengarna så verkar även frågan om nivån på EU-finansiering jämfört med andra universitet/organisationer vara densamma. Inom biståndsvärlden har jag ägnat mycket tid till att kartlägga och analysera precis detta; hur kommer det sig att andra organisationer har större andel EU-finansiering? Och vad skulle det kosta oss i form av investeringar att höja oss till deras nivå?

Jag läser just nu en metodkurs om fallstudier och komparation. Kursens vridande och vändande på olika begrepp och kausala samband – vad är det egentligen som leder till vad och hur kan vi på bästa sätt bevisa detta – framstår som ett de oändliga möten om uppföljning och utvärdering inom biståndsorganisationerna: Hur kan vi visa att det är just vår insats som har lett till just detta resultat?

En av de stora skillnaderna verkar vara frågan om rapportering. Inom biståndet råder som bekant något slags rapporteringshysteri och motsatsen till denna verkar finnas just inom akademin; jag förväntas inte rapportera någonting (förutom att lämna in tentor i tid och skriva en avhandling men detta utgör ju så att säga själva aktiviteterna). Det är en underlig känsla att för första gången sedan 2006 inte hålla i någon typ av årsrapportering denna januari månad.

En annan skillnad där universitetsvärlden hittills visat upp ett sympatiskt drag handlar om var man hör hemma; vems man är. Inom biståndsorganisationerna pratas det (som tidigare nämnt här på bloggen) mycket om att dela information, metoder etc. men detta går inte riktigt att bekräfta i praktiken. Med risk för idealisering verkar forskarna på universitetet ha en förmåga att flyta över gränser, att tillhöra institutioner på flera universitet samtidigt utan att det framstår som ett problem.

En sak som är gemensam men som antyder att den ändå inte skulle vara det, är argumentationen om att just den här arbetsplatsen/typen av organisation/institution är lite (eller ibland mycket) speciell vilket innebär att exempelvis de undersökningar som gjorts eller diskussioner som förs på ett generellt plan, inte stämmer överens med eller går inte att tillämpas på just oss (men sannolikt på alla andra). Detta gäller även det vardagliga sättet att uttrycka sig om arbetsplatsen. Men är det inte så att alla arbetsplatser och verksamheter är ungefär lika speciella och att således ingen arbetsplats, egentligen, är särskilt speciell?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s