Ett ofattbart land

Har just avslutat ett två dagar långt (eller kanske rättare sagt kort) besök i Rwanda. Själva landet Rwanda är lika intressant som det är ofattbart och på ett sätt otäckt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur människor kan leva sida vid sida i ett land med Rwandas historia.

1994 genomfördes ett folkmord som på 100 dagar tog över en miljon människors liv. Under dessa 100 dagar skedde ingen insats från det internationella samfundet för att förhindra förödelsen. Folkmordet var emellertid ingen isolerad händelse utan hade föregåtts av decennier av våld och massakrer.

Igår besökte vi Kigali Genocide Memorial – ett fruktansvärt museum men samtidigt så viktigt. Muséet är byggt vid en massgrav där 250 000 människor begravdes. Jag tänker inte ens försöka mig på att skriva om folkmordet, det kan jag inte. Men vissa saker, eller snarare väldigt många, etsade sig fast i minnet efter besöket på muséet, utöver det ofattbara i att över en miljon människor mördades på 100 dagar. Inte minst det om den totala brist på handling från det internationella samfundet och Frankrikes bidrag till folkmordet:

Under colonial rule, the distinctions were made racial, particularly with the introduction of the identity card in 1932. In creating these distinctions, the colonial power identified anyone with then cows in 1932 as a Tutsi and anyone with less than ten cows as Hutu, and this also applied to his descendants. We had lived in peace for many centuries, but now the divide between us had begun.

Women and children were a direct target of the genocidaires for murder, rape and mutilation. The killers were determined to ensure that a new generation of Tutsis would never emerge.

France had played an active role in arming and training the Rwandan armed forces during the civil war. Many Hutu militia saw their French as allies. “Opération Turquoise” resulted in providing a safe zone for genocidaires fleeing the advancing RPG and an escape route into Zaire.

Diplomatic staff and foreign workers left the country. Many left their colleagues, employees and friends to the mercy of the killers. Dignitaries of the Habyarimana regime, authors of the genocide, were evacuated. The number of foreign troops used in the evacuation would have been sufficient to stop the genocide.

Sista rummet på uställningen är fyllt av fotografier på barn som miste livet under folkmordet. Tusentals fotografier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s