Apropå kolerautbrotten som jag skrev om nedan (foto här intill från de första dagarna med kolera i Cuamba). Det är något speciellt med sjukhus i Moçambique, eller kanske snarare med personerna som arbetar i dem. Första gången jag var inne i ett landsbygdssjukhus i Moçambique var 2003 i ett distrikt i centrala Moçambique. På sjukhuset fanns en läkare Olivier, en kongoles. Engagerat och ingående pratade han om situationen i distriktet, bland annat att hälften av alla sängar upptogs av personer med hiv. Det som slog mig under besöket var de för mig enorma kontrasterna: Det jag såg: ett sjukhus utan resurser, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal, fullt av människor drabbade av epidemier främmande för mig, barn döende av sjukdomar som lunginflammation och malaria. Det jag hörde: En läkare som entusiastisk och till synes fullkomligt outtröttligt pratade om situationen som enligt honom hade många ljusa sidor.

Jag tänkte nog då att Olivier måste vara ett undantag, det kan inte vara normalt att ha en sådan kraft under sådana förhållanden, det är inte normalt att orka på det sättet. Under tiden här i Moçambique har jag haft glädjen att besöka ett antal sjukhus, såväl på landsbygden som i städer och slutsatsen är att Olivier inte var ett undantag (tyvärr är inte heller förhållandena på det första sjukhuset undantag, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal är ”normalt”). Man kan inte säga att Moçambique är fullt av engagerade läkare och sjuksköterskor, med tanke på hur få det finns av dem. Men av de jag mött är det många som gjort starka intryck.

När koleran bröt ut i Cuamba jobbade läkarna dygnet runt med att bygga tält, det fanns ingen plats inomhus, och skapa förutsättningar för att ta emot kolerasjuka. Inte en enda gång hörde jag någon av dem visa tecken på uppgivenhet. Trötta men samtidigt outtröttliga.

För ett par dagar sedan pratade jag med Olivier för första gången sedan 2003, det visade sig att vi har en gemensam vän, en av kollegorna på Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Olivier är i slutet av sin specialistutbildning till barnläkare. Under telefonsamtalet pratade han, återigen, engagerat och ingående om arbetet, att han varit i Canada ett tag men valt att komma tillbaka till Moçambique.

Kanske är anledningen till att jag tycker det är något speciellt med sjukhusen att upplevelsen av dem är så skild från det som den bild som ögat skapar.