Följande artikel skrev jag till Hjo Tidning och SLA i december. Trevlig läsning (om du orkar, den ser väldigt lång ut här)! Bilderna är från Kooperation Utan Gränsers arbete i Zimbabwe (första bilden föreställer Hanna som nämns i texten).

Ett samhälle förändras för att det finns människor som orkar kämpa. Den första december är det internationella aidsdagen. Södra Afrika är den värst drabbade delen av världen vad gäller aidspandemien, i flera av länderna i regionen är över 20 procent av befolkningen smittad av hivviruset.

Men i stället för att än en gång konstatera något till synes hopplöst kan vi vända blicken mot just de där människorna som vågar och orkar, människorna som är pinnarna i statistiken som ofta är det som når oss i Sverige. Inte förstår man egentligen särskilt mycket av siffrorna som flimrar förbi, inte heller av korta nyhetsreportage. Vi förstår inga orsaker till problemen och vi ser inte människorna i sammanhanget. Det gäller inte bara katastrofen kring hiv utan även många andra katastrofer, däribland den pågående livsmedelskrisen. FN varnar för att 82 länder kan komma att lida av matbrist inom de närmaste månaderna samtidigt som världen producerar mat så att det räcker till och blir över för alla.

Jag besökte nyligen Zimbabwe, ett exempel på just ett sådant land som kommer upp på nyheterna som något helt vansinnigt; där härjar en galen diktator, där finns ingen mat till stora delar av befolkningen. Och det är trots att majoriteten av befolkningen har jordbruk som sin huvudsakliga sysselsättning. Zimbabwe är dessutom ett av länderna där hivprevalensen är över 20 procent. Jag kan inte förklara orsaker till problemen, men jag kan säga att det finns fler bilder av Zimbabwe än det som når oss genom tv och tidningar.

På landsbygden, ungefär tre timmar från Harare, besökte jag en kvinnlig bonde Hanna Dube. Hon är änka och plantuppfödare i ett program inriktat på livsmedelssäkerehet som Kooperation Utan Gränser driver tillsammans med den lokala aidsorganisationen Maso. Projektet arbetar för att förbättra livsmedelssäkerheten för cirka 2000 hushåll som är drabbade av hivpandemien, genom att någon i familjen är hivpositiv, att någon av föräldrarna i familjen har dött i hiv eller att familjen tar hand om andras barn som blivit föräldralösa på grund av hiv.

När jag kommer in på Hannas gård kommer hon emot mig i grön hatt och Mugabe-tshirt. Hon tar ett fast tag om min hand, sedan om hela mig, och säger att hon tycker att det är så roligt att få besök. Hon slår sig ner på ett getskinn, jag på en liten pall och vi pratar om hennes arbete. Moyo som arbetar i livsmedelssäkerhetsprogrammet hjälper oss med översättningen.

Med otrolig självkänsla berättar Hanna hur hon påbörjade sin plantuppfödning förra året, hur den bara växer och växer, och hur hon i dagarna ska gräva upp alla plantor och distribuera dem till 19 hushåll i hennes by, allt enligt överenskommelsen i projektet. Moyo berättar att kvinnan är en mönsterbonde – att det är så här alla plantuppfödningar borde se ut.

När jag frågar Hanna om jag får ta ett foto av henne flyger hon upp från getskinnet och säger att då måste hon byta om först – i den där tshirten vill hon minsann inte bli fotograferad – den duger bara som arbetskläder. Efter fotograferingen, där Mugabe inte fick vara med, visar Hanna upp sina plantor, hackar upp en sötpotatis som hon sätter i handen på mig och säger: ät! Sötpotatis är en av de grödor som programmet arbetar med, sojabönor är en annan. De är noga utvalda för att passa inte bara klimat och jord utan även den näringsrika diet som hivpositiva måste hålla för att klara av att leva ett positivt och långt liv. Förutom att lära sig att odla lär sig bönderna att förvara och tillaga produkterna för att tillvarata på näringen.

Tillbaka på Masos kontor blir jag stående vid en affisch med texten ”En nationell kris – Vi vann kampen för självständighet, kommer vi att förlora slaget mot aids?”. Jag tänker att det är otroligt att människor orkar, att de som är bland de mest sårbara bär det tyngsta lasset i kampen mot till synes oövervinnerliga katastrofer. Samtidigt tänker jag att det måste och kommer att gå, om de har klarat vad de har klarat i historien och det finns människor som Hanna som fortfarande kämpar.