I veckan mottog jag Joe Hanlons nyhetsbrev som bevakar utvecklingen i Mocambique.

Nyhetsbrevet rapporterar bland annat om att ingen av cheferna på banken ”Banco Austral” kommer att åtalas för mordet på Antonio Siba-Siba Macuacua. Banken var tidigare statlig ägd och hette då ”Folkets utvecklingsbank” men tvingades privatiseras 1997. Banken missköttes och blev extremt skuldsatt. Siba-Siba utnämndes som chef för att förbereda banken för en andra privatisering och genomföra ett ”återhämtningsprogram”. 11 augusti 2001 mördades Siba-Siba på bankens huvudkvarter i Maputo.

Klassrum i Carrupeiaskolan, Nampula stad.

En annan sak som nyhetsbrevet tar upp, och som varit stora nyheter här de senaste dagarna, är att 1 700 000 barn börjar grundskolan denna månad med att fattas skolplatser för 300 000 barn i grundskoleåldern. Det är inte bara platser som saknas utan även kvalité i undervisningen. I Maputo, där de mesta resurserna finns samlade, klarade bara 30 procent av eleverna av slutproven i tionde klass förra året. Vice utbildningsministern kommenterar att de fortfarande är långt kvar till Mocambique har tillräcklig lärarutbildning som kan utbilda tillräckligt många och med bra kvalité.

Informell radiohandlare på marknaden i Cuamba

En tredje fråga som lyfts i nyhetsbrevet är att riksdagen godkänt en ny förenklad momslagstiftning för informella handelsmän och ”småföretagare” (ej att förväxla med vad som i Sverige brukar kallas för småföretagare, här handlar det om någon som har ett litet torgstånd eller under andra enklare former säljer varor eller tjänster). Det har visat sig att den nuvarande momslagstiftningen är alldeles för krånglig – den informella sektorn och småföretagare utgörs ofta av människor med begränsade läs- och skrivkunnigheter. De skräms bort av den krångliga lagstiftningen och reusltatet blir att de inte går in i den formella sektorn och därmed inte bidrar till statskassan. Nu har alltså beslut fattas om en förenklad momslagstiftning för dessa grupper.

I slutet av nyhetsbrevet gör Hanlon en reflektion kring dessa tre företeelser och konstaterar att de alla har att göra med den mocambikiska regeringens försök att lindra effekten av givarsamhällets politik och policies från 1990-talet:

Folkets utvecklingsbank privatiserades trots folkligt och politiskt motstånd. Under 90-talet dikterade IMF att Mocambique inte hade råd med allmän grundskola varför tillväxten på skolplatser stod stilla fram till 1997, dessutom tilläts ingen utvidgning av lärarutbildningen. Detta förändrades drastiskt med Millenniemålen – helt plötsligt var utbildning för alla en prioritet. Världsbanken har dock fortsatt restriktioner vad gäller lärarutbildningen som nu bara är ettårig. Samma visa för skattelagstiftningen. I mitten på 90-talet tvingade IMF att ändra sin skatte- och momslagstiftning, även detta trots ett massivt motstånd som sa att detta var allt för komplicerat vilket det ju alltså också var. Resultatet är att människor håller sig utanför den formella sektorn.

Jag klistrar in de sista delarna av Hanlons nyhetsbrev (och hoppas att någon orkat läsa så här långt för det är en väldigt bra poäng i dessa rader):

”All three were opposed by the government and public opinion at the time, which was taken by donors as evidence of poor governance, stupidity, and obstreperousness. This justified strict conditionality and even threats to cut all aid to Mozambique if these imposed policies were not accepted. Donor memories are short. Universal primary education and the Millennium Development Goals are now so totally accepted that many donor staff in Maputo probably cannot imagine that their own agencies opposed expansions of primary education only 15 years ago. And from short memories comes arrogance — donors feel justified in pushing policies which are “obviously” correct because they do not remember what happened 10 or 15 years ago when obviously correct policies were imposed.

Donor staff leave after two or three years, but as we see in this newsletter, it can sometimes take more than a decade to clean up the mess they leave behind. Thus drawing attention to forgotten history is an appeal for humility and leaving more space for alternative policies.”

Kloka rader som manar till reflektion…