I fredags var jag på begravning för kollegan, Avelino, som dog i onsdags. Första delen av ceremonin hölls på sjukhuset där det finns en sal, som ett slags kapell, i anslutning till bårhuset. Avelino var katolik, i Nampulaprovinsen finns ungefär lika många katoliker som muslimer.

Under mässan talades mycket om tro och om vikten av att inte bara tro utan att leva så som man tror. Personen som höll i mässan bollade hela tiden mellan kristendomen och islam, mellan att gå i kyrkan och gå i moskén, att det viktigaste inte är vilken religion utan att tro och att leva därefter. Han hade glömt bibeln på portugisiska så allt som lästes var på lokalspråket macua och översattes sedan fritt.

Innan jag åkte till Nampula samlades alla kollegor här på jobbet och vi pratade igenom det som hänt och hur vi skulle göra nu. De berättade för mig vad som förväntades av mig som representant för Avelinos senaste arbetsplats. Om samtal med familjen, särskilt änkan, innan och efter begravningen. Och om att jag förväntades hålla tal under själva jordästningen.

Efter ceremonin på sjukhuset bar det av till kyrkogården, ett tåg av bilar och lastbilsflak fyllda av människor. Även vad gäller kyrkogårdar ligger religionerna grannar med endast en mur som skiljer dem åt. Väl där var det just så som kollegorna sagt till mig, att jag förväntades säga något. Ännu en utmaning och en lärdom; att i 40 grader, stekande sol och inför 200 personer hålla tal på portugisiska på en kollegas begravning.