I går reste vi från Lichinga till Cuamba. Uttrycket ”passa-se” på portugisiska stämmer väl överens med hur läget är. Det brukar användas när folk ska beskriva att man kommer fram men inte så mycket mer än så. Lervälling, gropar stora som hela bilen, ösregn (vilket dock gör provinsen oerhört vacker och böndernas machambas lyser i grönt). Och så fick vi punktering. Men allt löste sig och vi kom fram, lite mörbultade. På hotell ”Vision 2000” i Cuamba är allt som vanligt. Det finns inget vatten i kranarna, alla kranar i mitt badrum är dessutom strömförande, man får sig en liten kyss så fort man tar i något vilket väl kanske inte är sådär jättebra.

I dag har vi haft projektkommitté hela dagen, en sådan där bra arbetsdag fylld av diskussioner. Om moms på inköp av getter, strategier för att mainstreama jämställdhet och hiv inom partnerorganisationerna, hur den provinsiella bondeunionen bäst kan sprida kunskap om regeringens jordbrukspolitik och huruvida det är rimligt att finansiera juice för 122 500 meticais (cirka 40 000 kronor) till ett nätverk med hivpositiva.

Projektkommittéerna, dit organisationer i provinsen kan skicka sina projekt för att ansöka om pengar, är verkligen tillfällen för  kollektiv reflektion. Hur lång väg det är men att det är ändå går framåt. Vi diskuterade en bondeorganisation som ännu inte har stagdar och inte blivit registrerad som organisation. En av kollegorna pratade om processen, att ingen av medlemmarna har id-handlingarna, de bor en dags bilresa från Lichinga, närmaste stället där det kan ordna. Innan medlemmarna fått id-handlingar kan organisationens dokument inte påbörjas.

När jag kom till kontoret vid halv sju-tiden öppnade jag outlook för att ladda ner mail. Efter 4 timmar hade 6.41 kB laddats ner. Det är mycket som kan ta lång tid, kanske just därför viktigt att vara mitt i det för att man ska förstå…