Den 19 november hölls kommunalval i Mocambique. Oppositionen, Renamo, led stora nederlag och kunde inte försvara sin ställning i de få kommuner där de tidigare hade majoritet. Givetvis är det mycket diskussion kring detta. När jag pratar med kollegorna visar det sig att inte många av dem röstade – de tycker helt enkelt inte att det finns någonting tillräckligt bra att rösta på.

Två år efter fredsavtalet 1992  hölls de första flerpartivalen i Mocambique. Den före detta befrielserörelsen Frelimo har hittills vunnit samtliga val och har således haft regeringsmakten sedan självständigheten. På svenska debattsidor har Mocambique av vissa svenska debattörer kallats för en diktatur och en enpartistat (bland andra Bengt Nilsson, Expressen, 15 sep 2008). Samtidigt som många mocambikier visar ett stort missnöje med den politiska situationen i landet verkar det vara få av dem som skulle beskriva sitt land som en diktatur. Snarare pratar man om kriser inom partierna, såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Under den senaste tiden har en rad kritiska röster inom Renamo höjts och missnöjet inom partiet är enormt. Inte minst riktas skarp kritik mot partiledaren Afonso Dhlakama och många kräver hans avgång för att partiet ska kunna gå vidare.

En åsikt som ofta kommer upp när partipolitiken diskuteras är att den verkliga oppositionen måste komma inifrån Frelimo, att det är där ifrån som en seriös kritik av den rådande situationen måste komma. Nästa år hålls nationella val och debatten kommer säkerligen att tätna för varje dag som går – såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Jag ser fram emot debatten och lovar att hålla er uppdaterade här på bloggen.