Häromdagen nämnde jag mitt fotproblem. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv men i måndags fick (till och med) jag (envis som jag är) inse att så inte var fallet. Foten var då så stor att jag knappt kunde få på mig skon och fortsatte bara att växa och få en allt mer ohälsosam färg. Jag ringde till en läkare som sa åt mig att komma till sjukhuset omedelbart.
När han fick se foten sa han till mig att jag omedelbart skulle läggas in på sjukhuset. Detta tyckte jag var lite väl drastiskt och förhandlade mig till att jag skulle vara hemma (på pensionatet). Order om att vara sängliggande, med foten högt och inte göra någonting tills det blivit bra. Fick med mig två olika mediciner.
Är inget vidare bra på att göra ingenting under längre tid (typ mer än ett par timmar) och håller på att bli helt tokig. Fotens volym minskar så sakteliga men det är långt ifrån bra. Har försökt kolla runt lite vad det kan bero på, den starkaste teorin just nu är att det är ett spindelbett. Tudo é possivel…
Usch, läskigt när saker händer med ens kropp som man inte har kontroll över. Det är rena rama personliga utvecklingen att palla att ligga still och låta det läka! Krya!