Den 28 oktober är det val i Mocambique och landets politiska situation diskuteras (om möjligt) mer än vanligt. Som skrivet tidigare på bloggen har ett nytt parti bildats (https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/03/10/nytt-parti-bildat/) och det finns nu i någon slags praktik tre partier som kommer att ställa upp i valet då president och parlamentsledamöter ska väljas; Frelimo, Renamo och det nybildade MDM. Det är få som skulle säga att Frelimo inte är den självklara vinnaren i såväl presidentvalet som i parlamentsvalet, det nog inte heller många som inte skulle säga att det inte är problematiskt.
Det är svårt att förstå den politiska situationen här, inte minst människors inställning till Frelimo som har haft regeringsmakten sedan självständigheten 1975. (Frelimo var den befrielserörelse som kämpade mot kolonialmakten Portugal och lyckades vinna landets självständighet.) Med tanke på den relativt korta tiden som självständig stat är det på något sätt hela självständigheten och nationsbygget man ska förhålla sig till.
Härom veckan var vi på besök i Sangadistriktet. En av kollegorna, Zefanias, började berätta om distriktets historia, vilka planer Samora Machel, Mocambiques förste president efter självständigheten, hade haft för det. Det skulle produceras, de allra fattigaste skulle få utbildning, inte bara lokalt men skickas iväg till länder som Cuba, Östtyskland och Sovjet för att utbilda sig och sedan komma tillbaka och bygga landet.
Zefanias tankar lämnade distriktet och han började prata om Samora – om visionen om att ge de allra fattigaste möjligheterna, att de är de som skulle skapa utvecklingen. Om att ha ett rättviseperspektiv i allt man gjorde och att göra allas utbildning till basen för ett jämlikt samhälle. Det är inte så att alla nödvändigtvis håller med om Samoras hela politik, som var uttalat och tydligt socialistiskt, men det är få man pratar med som ändå inte skulle säga att detta var den önskvärda idégrunden för att börja bygga den självständiga staten Mocambique.
Det finns en dubbelhet i relationen till dagens Frelimo (sannolikt mer än dubbelt – sidorna är långt fler än två): Å ena sidan kopplingen till historien, Samora och de visioner och till viss del praktik som fanns. Å andra sidan den tämligen brutala kontrasten till dagens situation och politik där det är svårt att vaska fram Samoras tankar och ord. När de mer informella samtalen tar fart haglar kritiken över regeringspartiet och man kan få uppfattningen att samtliga som talar aldrig skulle komma på tanken att ge sin röst till Frelimo men rätt som det är vänder det och det blir tydligt att ingen skulle komma på tanken att rösta på något annat alternativ, någonsin.
Vem bär skulden för obefintliga politiska alternativ? Utifrån en svensk kontext och förförståelse för hur saker fungerar i fattiga länder (för att grovt generalisera) hamnar svaret lätt hos regeringspartiet – att de omöjliggör för oppostionen att växa genom att de använder statens (och inte partiets) medel för att behålla regeringsmakten (vilket de gör i exempelvis Mocambique). Detta är inte på något sätt försvarbart men ligger hela svaret verkligen däri? I många fall, däribland grannlandet Zimabwes, är repressionen mot oppositionen en avgörande faktor för att den inte ska kunna växa sig stark men det menar jag inte är fallet i Mocambique.
Det är någonting annat, det sitter djupt och handlar inte om en skuld som regeringspartiet bär. Det är svårt att beskriva men det finns så många signaler: Det människor längtar mest efter är inte ett annat parti – det är en annan verklighet, en annan tillvaro. Samtidigt som det finns en enorm ambivalens i relationen till Frelimo och en känsla av besvikelse för att de inte lyckats skapa detta, finns också en utbredd uppfattning att ingen annan kommer att klara det bättre än just Frelimo. Men samtidigt är dessa människor helt överens om att det är ett stort problem om all platser i parlamentet går till Frelimo i oktober.
Sannolikt kommer Frelimo vinna överlägset i valet i höst men för att inte doppa näsan i blöt gäller det att verkligen försöka förstå detta som någonting som handlar om myckt mer än ett regeringsparti som inte tillåter oppositionen att växa.