En av våra vakter, Álvaro, har just fått barn. Första dagen efter förlossningen fick frun mjölkstockning men enligt deras tradition får man inte gå till sjukhuset förrän fem dagar efter förlossningen. Så frun gick hemma med fruktansvärda värkar i fem dagar. Den sjätte dagen, när hon blivit ordentligt dålig, gick hon till sjukhuset och fick hjälp och medicin. Dock tyckte varken hon eller Álvaro att det blev bra tillräckligt fort (efter ett dygn) så de bestämde att hon skulle ta en minibuss till Cobue, en dagstur bort (i bästa fall) där hennes mamma bor. De hade också bestämt att hon skulle gå till den traditionella doktorn. I Cobue finns inget sjukhus och den enda läkaren som finns i närheten är en engelsk barfotaläkare som utan resurser försöker täcka ett enormt geografiskt område.

Det känns ju instinktivt inte så bra att med hälsoproblem sätta sig på en plats där sjukvården är ännu svagare än vad den är här i Lichinga. Det är en svår balansgång mellan den traditionella och den konventionella sjukvården. Den förra har långt bättre geografisk täckning och många gånger ett större förtroende. Samtidigt försöker den konventionella sjukvården övervinna sina problem.

Det är lätt att tänka att det är antingen eller; antingen går folk till den traditionella doktorn eller så går de till sjukhuset eller vårdcentralen. Att tänka att människor är antingen ”traditionella” eller ”moderna”. Så är det verkligen inte. Ibland kan man också tänka att det har med generationer att göra, att det äldre generationen bär upp det traditionella. Så är det inte heller.

Pratade med en äldre mocambikisk kvinna om händelsen med Álvaro och den sjuka frun. Hon blev arg över deras beslut att inte stanna i Lichinga och inte följa sjukhusets råd. -Folk struntar i sjukvården och sedan när de är riktigt dåliga kommer de dit, bara för att dö,och så skyller alla på sjukhuset och säger att folk bara dör där.