Idag har jag varit på seminarium om en studie om kapacitetsutveckling i Niassaprovinsen. Inte så upplyftande kan tyckas men det var mycket intressant och roligt. Konsulterna gjorde många provocerande inlägg, så pass att vicedirektören för finansdepartementet lämnade seminariet.

Vicedirektören menade att seminariet inte hade mandat att ge input till en provinsiell plan, att inte tillräckligt många höjdare var där. En av konsulterna fick spel och sa att det är just detta som Mocambique lider av; ”att folk inte vågar prata och uttrycka sig! Att vi har någonting att säga och rätt att säga det, som mocambikier. Man behöver inte vara president Guebueza för att få tycka saker om Mocambique. Och har vi inte alla en roll i utvecklingen!?” Efter detta lämande direktören seminariet.

Flera andra direktörer skruvade på sig när konsulterna underströk att en av de viktigaste komponenterna i kapacitetsutvecklingen är att upptäcka ”ignorerad inkompetens” som de menade att det finns gott om i Mocambique allmänhet och i Niassa i synnerhet.

Den politiska miljön här i Mocambique är full av minor men på samma gång väldigt öppen och tillåtande, vilket jag kommenterat tidigare här på bloggen. Konsulterna är uppenbart och tydligt kritiska till det politiska styret, samtidigt som de flitigt refererar Frelimenos historia och figurerna i den. När de pratade om att skapa ett nätverk för utvecklingsfrågor i Niassa, refererade de till Frelimos tredje kongress 1976 och menade att nätverket i provinsen skulle kunna jämföras med Frelimos avant garde efter självständigheten.

När de pratade om hur den offentliga sektorn ger service till sina medborgare och att dessa måste kräva mer av politikerna, refererade de till upproren som var förra året 5 februari på grund av höjda bensin- och brödpriser. De menade att varje månad borde ha en ”femte dag”, och i varje provins. Lite kontroversiellt kanske med tanke på att det som hände den 5 februari var att folk i Maputo gick ut och brände bilar och slog sönder skyltfönster. (Omskrivet på bloggen, läs mer här!)

Och så en kommentar om fattigdom och utbildning. Enligt konsulterna uppmanar föräldrar i Mocambique i allt större utsträckning sina barn att studera. Motiveringen till att de ska studera är ”inte för att göra dem rika men för att det åtminstone ger dem en chans att överleva”. Han spånade iväg om rikedom och svarta i USA: ”I USA är svarta rika för att de sjunger, rappar eller springer. Men det räcker inte! Svarta måste bli rika för att de kan andra saker, för att de har utbildning och kunskap, inte bara för att de kan springa.”