Under veckans utbildning i Härnösand om bland annat humanitärt arbete i krig- och katastrofsituationer funderade jag mycket på vad som egentligen skiljer dessa tillstånd från ett samhälle i extrem fattigdom.

Vi diskuterade insatser i områden där människor inte har tillgång till det allra mest grundläggande i livet, till ett slags grundtrygghet, till rimlig sjukvård och utbildning. Situationer där människor dör av sjukdomar som det finns enkla botmedel mot, där de inte har tillgång till vattnet och där grundläggande materiella rättigheter bryts för att det inte finns resurser att tillgodose dem. Där säkerheten på många sätt är bristande och där det största bekymret är att överleva dagar eller veckor men inte år. Där många dör av andra anledningar än ålder. Detta kännetecknar ett område drabbat av krig och katastrof. Men också ett område som ”bara” är extremt fattigt.

Det är på vissa sätt ”lättare” att uppmärksamma de mer påtagliga situationerna som krig och naturkatastrof, det är mer dramatiskt hur människor har det och lättare att ”ta på” allt det dåliga än i en situation där människor konstant lever i detta. Där det har blivit inte normalt men väl vanligt. Det som är vardag.

Tänkte på en känd text av den norske fredsforskaren Johan Galtung där han analyserar begreppet fred och olika former av våld, bland annat det strukturella våld som kan ses som de anledningar till att människor berövas livet just av andra anledningar än att de blivit gamla. Galtung menar att det strukturella våldet baseras på ojämlikhet som inte nödvändigtvis har något att göra med det som vi vanligtvis ser som våld.

Det som sker i det tysta är kanske många gånger de allra värsta våldet, och det som drabbar flest. Det våld eller den skada som inte uppkommer av en ”särskild” situation som krig eller katastrof utan det som vi lever med varje dag som det vardagliga, ett slags beständig ojämlikhet.

Läs Galtungs text Violence, Peace and Peace Research här!