Som skrivet ett antal gånger här på bloggen blir jag titt som tätt minst sagt vansinnig på den svenska biståndsdebatten. Samtidigt skall det erkännas att jag själv blir minst lika arg, minst lika ofta, på biståndet och diverse biståndsmyndigheter. Men utifrån en helt annan utgångspunkt.

Jag blir arg på dubbla agendor. Att det är så lätt att säga att andra (=biståndsmottagande länder) ska följa regler och bestämmelser som sätts upp av biståndsgivarna men som givarna själva inte är så intresserade av att följa alla gånger. Att det många gånger handlar om moraliserande kring hur andra (=biståndsmottagande länder) bör vara men att inte alltid finns något större intresse för en reflektion kring biståndsgivarnas beteende, eller för att ta tag i känsliga frågor inom givarmyndigheterna.

Jag blir arg på dubbla agendor i det som vi tycker att givarna och andra (=biståndsmottagande länder) har rätt till. Hur det är hur lätt som helst att argumentera för behov bland exempelvis givarländernas utsända personal men hur det är absolut förbjudet för ett land som Mocambique att påstå att mocambikiska myndighetspersoner skulle ha samma rättigheter. Då dyker det upp argument om oansvarigt användande av offentliga medel eller till och med om korruption. För att ta ett litet exempel.

Jag blir arg på dubbla agendor i hur man ser på självständig politik och utvecklingsstrategier. -Tänk om det satt en utsänd afrikansk konsult och väntade på varenda svensk myndighet, varje dag, sa en bekant till mig för ett tag sedan, apropå alla de tusentals konsulter som används av biståndsgivarna för att kontrollera att allt går rätt till i de mottagande länderna. I vems namn kontrollerar de? I vems namn lägger man sig i utgångar av valresultat och går ut med starka uttalanden om valfusk innan ländernas egna befolkningar har hunnit uttala sig om saken?

Det är som att allt blev okej när begreppet ”partnerskap” började användas i biståndet, fast att det egentligen inte har någonting med verkligheten att göra. Men så länge vi säger att vi är jämliga partners kan relationen vara hur ojämlik som helst.

Jag blir arg på biståndet för att det skulle kunna vara så bra, till så mycket nytta och ett fantastiskt verktyg för ökad global rättvisa. Jag tänker fortfarande vara övertygad om att så är fallet och jag tänker inte falla för snickelidumsnack om att det behövs svenska fanor, svenska värderingar, ökat fokus på personalbistånd eller mer militärt och polisiärt bistånd eller att biståndet skulle bedrivas helt utan iblandning av lokala myndigheter och organisationer. Eller något av de andra fantasiska förslagen som har gjorts av alla nyblivna svenska experter på utvecklingssamarbete.

Jag tycker att det räcker gott och väl med det som ska vara grunden för biståndet: fattiga kvinnors och mäns perspektiv och rättigheter.