Jag sitter på en restaurang i norra Moçambique, i vad som kan beskrivas som mitt ute i ingenstans. Jag är där tillsammans med en representant från svenska ambassaden i Maputo och en moçambikier som jobbat med svenskt bistånd i nästan lika många år som jag är gammal. 1991 var han i Sverige och besökte utsädesföretag.

Vid ett annat bord på restaurangen sitter en kongolesisk läkare som jag träffade första gången 2003 i ett litet samhälle i centrala Moçambique. En kongolesisk kollega till mig kommer in på restaurangen – de två kongoleserna känner inte varandra men de har en gemensam bekant, jag presenterar dem för varandra. Min kongolesiska kollega är där med sina två barn med moçambikisk nationalitet och med burundisk mamma. De äter middag tillsammans med en zimbabwisk kollega.

På bordet bredvid dem sitter en moçambikisk man, efter några minuter av lite stirrande kommer vi fram till att vi känner varandra: han är gift med en före detta kollega till mig och jobbar nu för ett av de svenskägda skogsföretagen i provinsen. Vi träffades senast för över tre år sedan på en helt annan plats i Moçambique. In på restaurangen kommer senare den svenska direktörskan för företaget där den moçambikiska mannen jobbar, i sällskap med ytterligare en svensk.

Vid bordet bredvid dem sitter två nyfunna vänner; en portugisisk tjej och en brittisk kille som båda arbetar med ett norskt skogsbolag, deras arbete fokuserar bland annat på kolkrediter. Som sagt, på en restaurang i norra Moçambique, mitt ute i ingenstans, men trots det en ganska stor mångfald… 🙂