Att titta folk i ögonen är ofta ett bra sätt att få kontakt, att börja skratta åt ett samtal man tjyvlyssnar på är ett annat. Den sistnämnda metoden tillämpade jag häromdagen på ett café nere i gamla delen av Maputo. Fyra unga män, uppdelade på två bord, diskuterade varandras fruar. Jag började skratta åt något de sa och de bjöd direkt in mig att sitta hos dem och vara med i diskussionen.

Idag satt jag på ett annat café och jobbade (det är för lugnt på kontoret i Maputo, kan inte koncentrera mig). En lite äldre mocambikisk herre satte sig vid bordet bredvid mig, jag tittade upp på honom och han sa hej. Vi började prata, lite oväntat kom samtalet snart att handla om Vilhelm Moberg och Ingmar Bergman.

Mannen vid bordet intill visade sig vara Camilo de Sousa, en av Mocambiques första och främsta filmproducenter. Han berättade att hans son heter Karl-Oskar – eftersom han själv, likt figurerna i Mobergs historia, också varit flykting. Han berättade att han flytt undan kolonialt förtryckt, till Belgien, i början av 70-talet men anslutit sig till Frelimos trupper i Tanzania något år senare för att kämpa för Mocambiques självständighet.

Vi konstaterade att vi bor grannar, bytte kontakter och bestämde oss för att fortsätta samtalet en annan dag. Ser verkligen fram emot det!

Och tänk vad man kan vinna på att titta folk i ögonen.