En annan bild av Afghanistan. Idag har jag varit hemma hos min kollega Yasamin på fredagslunch (fredag är ledig dag här). Jag blir mottagen av Yasamin, tre (av fyra) bröder och hennes mamma. Yasamin lämnar mig med den äldsta brodern och mamman, bordet är dukat med te och stora mängder afghanskt godis. Tvn står på och visar en blandning av sjungande och dansande bollywoodfilm, The Twilight Saga och en film där Liam Neeson kraschar i ett flygplan. På gården står en bur med en pashtu-talande papegoja.

Mamman frågar om jag är gift. Jag berättar att jag inte är det och hon säger att hon är bekymrad över att flera av de åtta barnen fortfarande inte är gifta. Brodern (som är en av dem som inte har lyckats gifta sig och verkar ganska nöjd med det) frågar om man gifter sig av kärlek i Sverige och jag säger att ja det gör man nog men tillägger att en stor del av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. –Då kan det inte ha varit riktig kärlek från början, menar brodern. –Vet ni verkligen vad kärlek är? Den fjärde brodern kommer in, han har spelat fotboll på universitetet. Han undrar om jag gillar rockmusik, hämtar sin dator och spelar upp en låt som han har gjort med en kompis. Mamman sitter stolt bredvid och lyssnar. Yasamin bjuder oss till bords (eller till golvs kanske man ska säga här) – en fantastisk lunch med afghanska vegetariska rätter.

Men den andra (eller kanske den första om man tänker på vilken bild man får av Afghanistan i Sverige) bilden finns också där, alldeles intill. Bakom huset finns en husgrund – där deras hus en gång stod innan det blev totalförstört i kriget. Tomtgränsen utgörs av en förfallen fasad full av kulhål. I den byggnaden fanns en gång ett stålverk som sysselsatte tusentals personer, nu är det bara ett tomt skal.