Flodhästar, elefanter och utbytbara rättigheter

I veckan har jag besökt Majunedistriktet ännu en gång. Denna gång var det en resa tillsammans med Fundacão Malonda, en Sidafinansierad fond för privatsektorutveckling i provinsen. Malonda organiserade en fältdag för distriktsadministratörerna i de distrikt där det finns storskaliga skogsinvesteringar.

I Majune har Malonda startat ett projekt med en lodge och ett reservat, tanken är att det ska bli en plats för safari. Jag blev positivt överraskad över djurlivet, såg bland annat flodhästar ståendes tio meter från tre elefanter (som dock inte syntes på grund av buskage), vi såg färska spår av lejon.

Nedan ett par bilder från besöket.

Administratörerna fick under kvällen tillfället att säga sin mening om investeringarna och det var inga odelat positiva omdömen som  kom fram. I mångt och mycket samma sak som kom fram under besöket i Majune för ett par veckor sedan (läs gärna här på bloggen); positivt med arbetstillfällen men de har ett högt pris för bönderna som förlorar sin mark och den lön de tjänar är inte alltid tillräcklig för att överleva, än mer problematiskt i tider av matbrist, då det inte finns mat att köpa. Den som producerar själv har på det sättet mer makt över sin egen situation, även om småböndernas situation är allt från säker.

Under diskussionen pratades det mycket om de privata företagens relation till lokalsamhällena. Det är en svår fråga och än mer problematiskt blir det när det görs just till ”en fråga”. Hur investeringarna påverkar lokalsamhällena kan ju rimligen inte vara ”en fråga” utan ”frågan”. Om det inte skapar en önskvärd utveckling för dem, med vilken rätt bjuds investerarna in till provinsen? För att konflikterna mellan lokalsamhällena och skogsbolagen (som existerar i hela Mocambique) ska kunna få någon slags lösning, tror jag att vi behöver vända upp och ner på resonemanget; allt borde utgå från lokalsamhällenas förutsättningar. Detta innebär inte att inga investeringar bör göras men de måste göras med respekt.

Kopplat till detta diskuterades företagens ”sociala ansvar” och en liknande känlsa infann sig. Här pratas det om att företagen sponsrar ett BB eller en skola i det distrikt där de verkar. Risken med detta är att vi tror att vi kan ”byta” eller kompensera en rättighet eller ett grundläggande behov med en annan rättighet eller ett annat behov. Den bonde som förlorat sin mark kan inte kompensera sin matbrist med att byn fick en ny skola. Detta inte för att säga att diskussionen om socialt ansvar (inom biståndsvärlden corporate social responsability) inte behövs men den får inte bli ett sätt att undvika de verkliga problemen.

När man hör bönderna prata tänker jag att en rimlig inriktning på företagens ansvar skulle vara matproduktion, att inrikta sig på att lösa de problem man skapar vilka till stor del har att göra med just matsäkerheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s