Idag, 1 december, är det internationella aidsdagen. Detta är just ingen stor dag i Sverige men här det en av de stora aktivitetsdagarna på året. I Mocambique lever ungefär 16 procent av den vuxna befolkningen med hivviruset i sina kroppar. På vissa platser är prevalensen ännu högre, som i till exempel Maputo där mer än var fjärde person är smittad. Runt om i världen är det ungefär 40 miljoner människor som lever med hiv, den absoluta majoriteten av dem bor här i Södra Afrika.

Effekterna av hiv känns överallt och för alla här. På vår arbetsplats finns hivpositiva kollegor, på sjukhusen är nästan alla inlagda tbc-patienter hivpositiva, varje år föds tusentals hivpositiva barn i Mocambique för att alla människor ännu inte har tillgång till förebyggande bromsmediciner för att smittan ska spridas från mamma till barn under graviditet, förlossning och amning. Alla känner människor som lever med hiv och har nära vänner och släktingar som dött i aids.

De som är mest drabbad är befolkningen i produktiv och reproduktiv ålder – de som är i min ålder – som ska arbeta och försörja de yngre och de äldre, som ska föra landet framåt. En stor del av en hel generation, som är nyckeln till utvecklingen håller på att falla bort. Den förväntade medellivslängden i länderna som är värst drabbade av hivpandemin har sjunkit med flera decennier, i Mocambique förväntas en person som föds idag leva i runt 40 år. 40 år. Hälften av Mocambiques befolkning är under 15 år. Det är som ett upp-och-ner-vänt Sverige kan man säga.

Under dagen kommer jag att skriva ett antal inlägg med anledning av internationella aidsdagen (om internet stannar), bland annat en översättning av Monasos, det mocambikiska nätverket av organisationer som arbetar mot hiv, officiella uttalande med anledning av dagen., ett uttalande som är positivt i förhållande till vad som har hänt i landet det senaste året men som också ställer krav på att mer måste hända! Jag hoppas att du följer med!