Fick detta i ett mail från kollegan Andreas häromdagen, det handlar om hur han under en dag försökt få tag på en kollega i ett tämligen akut ärende (kollegan skulle ha varit på kontoret hela dagen). Inte undra på att man ibland upplever att man tror att manska bli tokig ibland…

Först hade han [kollegan] bett om att få komma in lite senare på morgonen kl 9, jag försöker ringa men kommer inte fram och skickar meddelande att vi måste prata. Framåt elva-snåret tappar jag tålamodet när han ännu inte dykt upp och vi åker hem till honom eftersom han sagt att han skriver på rapporten hemifrån. Ingen där. Innan lunch springer Amisse på honom på stan och han informeras då om att jag sökt honom. Han ger besked att kl 13.30 kommer han in på kontoret.

Kl 14.30 ger jag på nytt upp och försöker ringa honom. Denna gång svarar han inte. Åker på nytt hem till honom men ingen där. Då plötsligt svarar han på telefonen när Amisse ringer och säger att han är på Uca. Vi åker dit, när vi kommer fram fem minuter senare har han och Rogerio precis åkt. Vi åker tillbaks till hans hus men ingen där. Sedan tillbaks till kontoret.

Söker honom på nytt utan framgång men nu vi får tag på Rogerio. Då säger han att de precis kommit tillbaks till Uca och att Angelo strax kommer tillbaks från ett ärende.

Kl 16.30 åker vi till Uca på nytt. Dock har inte Angelo dykt upp än fast än han lovat komma tillbaka. Vi stannar till kl 17.00, sen ger jag upp för dagen. Han kan inte ha undgått att jag sökt honom och även om jag vet att han är stressad för rapporten borde han vara bättre än Silvestre kan man tycka…

Så kan det vara ibland…