I biståndssammanhang pratas mycket om hållbarhet i betydelsen hur insatser kommer att ge resultat som håller i det långa loppet. I vårt fall handlar detta bland annat om hur de organisationer vi stödjer kommer att klara sig efter att stödet har upphört.

Ofta när detta diskuteras tänker jag att det är en helt orealistisk tanke att de ska bli ekonomiskt oberoende och klara av att med egna medel få ihop till samma resurser som de får genom ett externt stöd. Jag tänker även att detta inte är ett rimligt krav. Om vi går till det svenska civila samhället, exempelvis idrottsrörelsen, så får den efter kanske 100 år, fortfarande statligt bidrag för att överleva. Sveriges civila samhälle överlever i mångt och mycket för att det finns tillgång till externa resurser.

Så, hur tänker vi när vi kräver att civila samhället i en av de fattigaste provinserna i ett av världens fattigaste länder ska vara ”hållbart” och ekonomiskt oberoende efter 2-3 års externt stöd? Varifrån är det tänkt att de ”interna” resurserna ska komma?

Om vi vidgar hållbarhetsperspektivet något blir det mer rimligt. Om vi låter det handla om att det finns ett slags politisk hållbarhet i betydelsen att det finns en medlemsbas med ökat medvetande, en kunskap om organisationsdemokrati , en kraft inom organisationerna att öka den individuella och kollektiva samlade kunskapen samt en övertygelse om vikten av att jobba tillsammans. Den typen av hållbarhet är rimlig att analysera efter några år.

När jag besökte vår partnerorganisation UCA häromdagen blev jag väldigt glad över att se vad de höll på med på gården, se fotot ovan. Kanske trivialt men kunskapen om hur en bil, motorcykel eller moped ska lagas kan vara väldigt avgörande – att organisationen själv, med egen kunskap, kan lösa ett problem utan att vara beroende av några finansiella resurser.

Bestämde direkt att UCAs chaufför (som var den som mekade med bilen) ska bjudas in till ett utbyte med chaufförerna/medarbetarna i ett antal andra projekt som inte är lika händiga. Som ett sätt att skapa hållbarhet.