Det finns många fina böcker och teorier om hur man ska jobba med jämställdhet i utvecklingssamarbete. Många av dem innehåller användbar information men det är få som jag har sett som tar upp de verkligt konkreta utmaningarna med detta. 

Idag träffade jag Niassas bondeunion för ett möte om hur böndernas tillgång till marknader kan förbättras. Vi pratade (som vanligt) om jämställdhet och de sa: -Kajsa du skulle ha varit med i Marrupa för några veckor sedan, vi hade en utbildning med 43 deltagare och inte en enda kvinna. Vi såg bara två kvinnor under hela utbildningen och det var de som lagade maten.

Vad var förklaringen till denna extremt dåliga balans mellan kvinnor och män? Kollegorna från bondeunionen hade frågat och svaret blev: -Alla kvinnor är ute och jagar elefanter!

Efter en diskussion om saken kom det fram att det fanns ytterligare en anledning till frånvaron av kvinnor: Att byn hade erfarenhet att kvinnor ofta blev charmade av män som kom utifrån och att männen nu hade tröttnat på det. Således, när bondeunionen kom från Lichinga såg de till att inga kvinnor kom i kontakt med de manliga representanterna.

Senare under dagen öppnade jag ett kuvert med en årsrapport från en dansk lantbruksorganisation (Knowledge centre for agriculture). Jag bläddrade igenom rapporten och konstaterade att bland de direktörer/personer med likvärdig titel som kommit till tals i rapporten var 17 män och sex kvinnor. Bland styrelsen var två av 14 kvinnor. Det är minsann inte bara här i Södra Afrika som kvinnor är underrepresenterade i bondeorganisationerna… (Även om jag tror att anledningarna i Danmark kanske var lite annorlunda – betvivlar att elefantjakt står högt på agendan…)