En av revisorerna ringde just. Klockan är 19.30 och de har inget vatten på pensionatet och är mycket upprörda – de måste flytta omedelbart! Jag förklarar att det är lite knepigt för vi har betalat deras tre rum fram till söndag. Han säger att det är ju inga problem – vi kommer att få tillbaka pengarna eftersom det är pensionatets ansvar att stå med vatten. Jag kommenterar kort att det inte fungerar så här och att jag ska ringa till pensionatsägarinnan för att sedan återkomma till dem.

Jag ringer henne och meddelar att vi har tre gäster på hennes pensionat som inte haft vatten på två dagar. Hon blir helt hysterisk och skriker åt mig att de har en tank på 2500 liter på backen varifrån vatten pumpas upp till en annan tank på 2500 som står på ett torn som sedan trycker ut vattnet. Hon gapar att av någon anledning så tar 2500 liter vatten slut på trettio minuter och en lång harrang om vad de gjort för att lösa detta under eftermiddagen, utan att lyckas.

Jag påpekar att jag inte är intresserad av att veta hur stora tankar och pumpar de har utan endast är intresserad av att veta om de kommer att lösa detta eller inte, med tanke på att vi ansvarar för tre personer som bor där. Hon är inte tyst en sekund utan forsätter att skrika i luren. När jag nämner att vi har betalat deras rum fram till söndagen går hon upp en halv och skriker ännu högre och sedan ”råkar” linjen brytas.

Revisorns kommentar att det ju inte är något problem att vi har betalat eftersom vi ändå kommer få tillbaka pengarna visar att, trots ganska många dagar här, har han ännu inte landat. Här får man svårligen tillbaka pengar. Vi har pengar att få tillbaka från bland andra lägenhetsägare och skattemyndigheten men trots enträgna försök under nu TVÅ ÅRS tid, syns inga pengar fortfarande till… Och detta får vi kritik för i revisionen…

Läs tidigare inlägg om revisionen: 1 (om kaos), 2 (om dokumento på långa villovägar) och 3 (om beskattning av levande och döda getter).