I fredags var jag på Refused på Debaser i Stockholm. Lite av en nostalgitripp måste jag säga. Första gången jag såg dem var mitten av 90-talet i Hjo, senaste gången i en källarlokal  Tibro 1998. Samma år upplöstes bandet efter sju års spelande. I år kommer de dock att göra några spelningar (de kallar det inte en återförening) och en av dem var i fredags på vad som sades vara ett ”hemligt” genrep (av publiktrycket att döma så var det nog inte så väldigt hemligt…).

Precis som sångaren Dennis Lyxzén sa från scenen igår är det en stark kontrast mellan spelningarna på 90-talet, då bandet (åtminstone i Sverige) var ett alternativt mindre band som inte var särskilt känt, och fredagens konsert där hundratals människor köade på Medborgarplatsen och inte kom in för att det blev fullt…

Refused var en del av ”straight edge-rörelsen”; punk men utan droger och alkohol och med en radikal politik, inte minst för djurrätt. I sin recension (som får betyget 5) skriver Po Tidholm i DN idag att ”90-talet var ett politiskt förlorat decennium, det märks inte annat i dessa dagar då skulden för västvärldens mest extensiva utförsäljning av statlig egendom  ska fördelas och det visar sig att alla var med på tåget. Sverige monterade ned välfärden, Balkan slets i bitar av ett krig ingen brydde sig om medan Stockholm speglades sig i tidningen Wallpaper. Men uppe i Umeå pratade Refused kött, makt och feminism.”

Fyra gånger var Refused och spelade hos vår musikförening Slaskrock i Hjo – sjukt bra spelningar allihop – i källarlokaler, gympasalar och på folkets park. Slaskrock var ingen stor förening och finanserna var därefter (kommunens dåvarande bristande ungdomsengagemang gjorde inte saken bättre). Refused accepterade att spela för en symbolisk summa långt ifrån ett vanligt gage. Sovplatser ordnades hemma för att dra ner på kostnaderna (vid ett tillfälle inte bara hemma-i-huset utan även i min gamla lekstuga, på grund av kattallergi…). Minnen av utdragna nattliga Ulf Lundelldiskussioner i köket hemma hos en av medlemmarna i Slaskrock, synen av samtliga bandmedlemmar klättrandes nakna i lianer en gympasal…

För egen del var det en tid då jag allt mer började engagera mig politiskt och musiken var en viktig del i detta. Vi organiserade konserter mot rasism och för mänskliga rättigheter och gjorde vinylsingel till stöd för Zapatistaindianerna i Mexiko (med titeln Viva la revolucion…).

Konserten i fredags kändes lite som att slängas 14 år tillbaka i tiden – samma låtar och samma stämning men ännu högre förväntningar – som Refused lyckades möta. Det är politiskt, argt men svänger grymt bra – lite som Emma Goldman citatet ”If I can’t dance, it’s not my revolution!” (som återfinns på baksidan av skivomslaget till EPn Rather be dead).

Visst är återföreningen (som inte är någon återförening) lite av ett svek mot bandets tidigare löften om att aldrig spela tillsammans igen – men det gör det inte mindre bra (om man är lite pragmatiskt lagd). Dennis berättade från scenen att han ställt sig lite tveksam  även till att gå tillbaka till de gamla texterna – skulle 90-talets politiska ursinne fortfarande funka? Han konstaterar (tyvärr får man väl säga) att det känns mer relevanta än någonsin – många av texternas dystra dystopier har slagit in…

Fick tips från en läsare om YouTube-klipp från spelningen – klicka här för att kolla!

Nedan några foton från ett par av spelningarna på 90-talet; Slaskrock i Hjo 1996, Vänerrocken 1997 och Slaskrock i Tibro 1998.