Igår lyckades jag för första gången få en okänd människa i Stockholm att säga hej till mig när vi möttes på trottoaren. Jag har försökt ganska idogt de senaste fem månaderna men utan framgång, fram till gårdagens genombrott.

Idag kom jag hem till Hjo och läste tisdagens Hjo Tidning som berättar att Hjo har tappat i kommunrankingen och att det är särskilt dåligt för unga människor. Hjo ligger på 240 plats av 290 kommuner i hur bra det är att vara ung här (är inte särskilt överraskad). Är man däremot en familj ser det mycket ljusare ut; plats 46 (inte heller här så överraskande)! Att vara gammal hamnar däremellan på plats 163. Bäst i test (alla kategorier tillsammans) är Habo som ligger några mil söder om Hjo (och som har ungefär lika många invånare). Hjo har tappat 21 platser sedan förra året.

Och på lördag invigs det nya torget, för tredje gången. En av höjdpunkterna denna gång är lokalpolitiker som ska ställa sig på kompassen som har uppförts under Hjos egen Stureplanssvamp (som egentligen är locket till fontänen som har satts på ett skaft). Ståendes på kompassen ska politikerna finnas tillgängliga för samtal, skriver Hjo Tidning (fast man verkar nästan bli mindre tillgänglig om man står ovanpå en kompass…).

Jag har haft en svår Moçambiquelängtan de senaste dagarna. Och inte blev det bättre av att ett antal vänner och kollegor där bestämde sig för att höra av sig just nu. Avståndet krymper samtidigt som det känns förfärligt långt. Det känns helt halvt att vara så långt ifrån människorna jag träffade varje dag under så lång tid. Och från ett land där det inte tar fem månader att få en okänd person att säga hej.