Det är som att allt kommer lite närmre inpå här, det är mindre rundade kanter, både i förhållande till livet och till döden. Igår kväll var jag på en familjemiddag hemma hos en kollega. Hans föräldrar var där, deras åtta barn, 25 barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Skratt, dans – livet är nära. Men pappans berättelse om familjen innehåller också den om de två barnen som inte överlevde.

Innan middagen träffade jag en av läkarna i provinsen. Det är svårt att få människor att lämna blod för när man gör det hivtestas blodet och många föredrar ovissheten före ett negativt besked. I staden Cuamba var 25 procent av allt lämnat blod hivsmittat – långt över prevalensen i staden. Varför? Jo för att sjukhuset i brist på blod hade frågat killarna som bär säckar vid tåget om de kan tänka sig att lämna blod mot betalning. Killarna tillhör en utsatt grupp – både ekonomisk och vad gäller hivsmittan. Men läkaren, som jag har känt i sex år, verkar outröttlig i sin strävan att säkra sjukvård för befolkningen i provinsen. Hans julklapp var att själv ge blod.

Ännu lite tidigare samma dag tillbringade jag flera timmar hemma hos kollegan Aida. Högtalarna bars ut på gården, hennes döttrar spelade fotboll, dansade under vattenslangen som hängts upp i ett träd. En kvinna kom på besök, hennes barn är döpt efter Aidas man Manuel eftersom han körde henne till sjukhuset när hon skulle föda sin son. Utan skjutsen hade både barnets och mammans liv varit i fara. Nu sitter hon här med sin lille son som stapplande försöker dansa till musiken som strömmar ur högtalarna.

Det är som att varje möte är laddat med allt från sorgen över ständigt närvarande olyckor till den varmaste glädjen över livet.