Jag gillar inte att resa men jag tycker väldigt mycket om att komma fram. Idag kom vi till Mazaar-e Sherif, precis efter solnedgången och ett regn- och åskoväder. Varma, nästan lite tropiska vindar blåser över landningsbanan. Vi kör mot staden, vägen kantas av bensinmackar (brukar vara ett bra tecken på utveckling). Vi kör genom staden som verkar inramad av neonskyltar och lampor i olika färger (inklusive på moskéerna). Många bilder och hyllningar till Masoud och en rondell med skulpturer av män till häst som spelar buskashi.  Gatorna är fulla av folk och frukt- och grönsaksstånd. Folkliv och en skön känsla.

På flyget hit satt jag mitt emellan två kollegor som aldrig flugit tidigare – stor entusiams över att flygplanet faktiskt flyger igenom molnen. I vänthallen på Kabuls flygplats fanns en gigantisk tv som visade bollywoodfilm. Publiken var i huvudsak skäggig män i långa vita skjortor och palestinasjalar. I filmen dansar en lättklädd man med hårigt bröst med… något med fladdrande hår över en sanddyna. Det är uppenbarligen en kvinnan men hon har en ”sudd” på väl valda delar så det är lite svårt att se henne…