Igår inleddes en konferens om skogsinvesteringar i Niassa som avslutas i eftermiddag. Har fått lära mig att Niassa är ungefär lika stort som Uruguay. Och att visionen är att Niassa ska producera 5 miljoner kubik timmer per år om 25 år. Om man lastar detta på timmerbilar och ställer dem på kö motsvarar det sträckan Lichinga-Maputo. Känns ju som en utmaning på denna plats där det inte ens finns någorlunda vägar och en järnvägsförbindelse som kommer en gång i månaden…

Företag, regering, traditionella ledare, organisationer från det civila samhället samt universiteten som finns närvarande i Niassa diskuterar framför allt frågor som rör relationen mellan företagen och lokalsamhällena samt företagen och regeringen/offentliga sektorn. Ett antal hödarpolitiker från Maputo finns på plats, bland annat vice jordbruksministern.

I sitt inledningsanförande gick viceministern hårt ut och kritiserade de utländska företag som finns i landet och som inte följer mocambikisk lagstifting. Hon underströk också att befolkningen i Niassa inte hyser någon önskan om att bli nomader varför investerarna måste respektera lokalbefolkningen och även miljön så att plantagerna inte tvingar folk att flytta.

Det är ju väldigt viktigt när frågan om relationen mellan företag och samhälle kommer upp. Samtidigt finns det också en fara i att lokalsamhället blir just en fråga. Hela befolkningen är ju rimligen inte ”en fråga”, varken för företag eller för regerging – befolkningen är FRÅGAN. Det som inte gynnar befolkningen kan rimligen inte få fortgå.

Något som diskuteras flitigt är med vem och hur företagen ska förhandla om marken när det kommer till lokalbefolkningen. Under gårdagen lyfte ett antal personer, från företag såväl som regering, argumentet att ett av de största hotet mot investeringarna är att människor är analfabeter, att det gör att de inte kan förhandla med samhällena där investeringarna verkar.

Denna diskussion liknar den vi hade på decentraliseringsseminariet för två veckor sedan. Då slogs det dock fast, från ett någorlunda enigt möte, att i en provins där över hälften av befolkningen inte kan läsa eller skriva (och över 70 procent av kvinnorna) – kan detta faktum inte vara ett argument från att hindra människor att delta eller frånta dem rätten att bestämma över sina liv. Människor har sin erfarenhet och sin kunskap utifrån sitt liv och sin verklighet – något som ofta nedvärderas i förhållande till formell utbildning. Det är uppenbarligen helt galet om människor fråntas (ännu) en rättighet utifrån att de inte kan läsa eller skriva…

Nedan ett par foton från konferensen.

Rad1: Guvernören, Vice jordbruksministern, Jordbruksdirektören i Niassaprovinsen
Rad 2: En traditionell ledare ger sin historia (skild från flera andra) och blir översatt av Sr Juma, Guvernören och Vice jordbruksministern, Rektorn från universitetet Unilúrio
Rad 3: Direktören för GED