Har just kommit till Moma efter en dag med galet mycket regn uppifrån, nedifrån och från sidan. Vägen och fälten runtom var helt täckta av vatten. Väl framme hittade vi en pensionat. När jag kom in på rummet kände jag att det här är ett sådant ställe där jag är glad att jag har med mig egen handduk och eget lakan (vilket jag oftast inte har men som tur är hade idag), att jag inte är fukt-/mögelallergisk eller känslig för sjukligt osmakliga byggnadsdetaljer.

Som skrivet i inlägget nedan har vi besökt bomullsodlarföreningar men skriver mer om det när jag är tillbaka i med lite bättre uppkoppling (sämre kan det inte bli). Då kommer även foton från det fantastiska pensionatet.

Lite drygt en timma senare…

Nu har jag varit ute och gått fram och tillbaka genom hela samhället två gånger, det är inte så stort. Det är som en bortglömd liten pärla kanske man skulle kunna säga. Samhället ligger alldeles vid havet, dess ena gräns är en enorm strand med kokosnötspalmer. En bred gata med flaggor i mitten leder fram till stranden. Men staden är extremt förfallen, dagens regn har inte runnit undan utan gatorna, som inte är asfalterade, fylls av gigantiska vattenpölar och lera. Och grodor, massor av grodor. Gick till en restaurang (som visade sig vara den enda) och blev visad menyn (ganska många sidor). Jag frågade om de hade allt? Nej, en fiskrätt och en kycklingrätt och så var det med det. Jag beställde fisk och blev tillsagd att komma tillbaka om en och en halv timma. Då skulle tydligen middagen vara klar, oavsett när man beställde.

Det som gör det hela nästan lite overkligt är att några kilometer här ifrån ligger en enorm gruva för tungsand – en multinationell miljardinvestering. Skilda världar i en och samma.