Flyttkarusellen i tre moment är någorlunda avklarad: Inflyttning i huset i Hjo (som jag aldrig tidigare bott i), ankomst av flyttlass från Moçambique (lyckligtvis sparsamt) samt flytt till Stockholm där jag nu ska bo på veckorna. Det hela var över på fyra dagar och jag är nu på plats i huvudstaden. Har haft huvudvärk sedan inflyttningen då jag målade säng och bokhylla första kvällen vilket orsakade en ganska hög koncentration av färgångor/-lukt i lägenhetens ett rum.

Igår tog jag en promenad i mitt nya kvarter och tjuvlyssnade (har tidigare argumenterat för tjuvlyssningens fördelar här på bloggen) på andra som var ute i nyårsaftonssolen. Det är en en- eller tvåsam plats – nästan alla sällskap består av en eller två personer. Man skulle kunna tro att de flesta skulle promenera lite sådär i godan ro, som ett slags avslappning (förutom de som springer i sådana där väldigt tighta svarta brallor som verkar ha blivit obligatoriska för löpare, samt de ivriga stavgängarna (heter det så?)) men så verkar inte vara fallet – vid ett besök på en Preemmack (som var det enda stället i området där man kunde köpa kaffe) var irritationen stor över hur lång tid det tog att få sin latte (och det tog säkert två minuter…).

Utanför macken satt en familj med två små barn och åt glass. Pappan i familjen förmanade barnen att de var tvungna att sitta ner och äta sina glassar men när han var klar med sin sa han att det gick väl bra för barnen att äta och gå samtidigt, så att de kunde komma hem någon gång…

Många förbipasserande tvåsamheter diskuterade ivrigt. Är det korrekt att mäta viktminskning från precis efter julbordet? Hur många gånger har man tränat under året, kanske 15? När är det bäst att berätta att man varit otrogen – precis när man kommer innanför dörren? Kan man gå kurs i empati lära sig att bli en empatisk människa om man inte är det?