Offentlig alternativ social service – ett sätt att prata på som innefattar allt och samtidigt inget ansvar för någon. Alla ska vara med och alla är ansvariga. Samtidigt som sessionen inleddes med ett brandtal om gapet mellan alla vackra löften å ena sidan och verkligheten för kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden.

Ann Tutwiller, vice generalsekreteraren för FNs jordbruksorganisation FAO informerade i sitt tal att afrikanska kvinnor lägger 40 miljarder timmar per år på att hämta vatten. Detta tål att vändas på, från många perspektiv. Endast 10 procent av alla människor som hungrar i världen gör det på grund av en kris, katastrof eller konflikt – resten gör det på grund av strukturell fattigdom.

Tutwiller underströk vikten av att inte bara fokusera på hur mycket mer mat vi skulle kunna producera och magar vi skulle kunna mätta om kvinnor hade tillgång till samma resurser som män utan att det handlar om att de allra fattigaste ska ha tillgång till mat till ett rimligt pris och tillförlitligt sätt.  Hon påminde om att satsningar inom jordbruket är sex gånger mer effektiva för att bekämpa fattigdom än att investera i industrin.

Hon avslutade med att tala om vad FAO lovar att göra (vilket hon i princip är den enda som har gjort) och lovade bland annat att 30 procent av FAOs resurser ska garanteras till kvinnor år 2017. Ett steg på vägen (och ett bra argument för Kooperation Utan Gränser som kräver att minst 50 procent av Sidas bistånd ska gå till kvinnor).

Efter Tutwiller talade Elisabeth Atangana, ordförande för Panafrican farmers organisations och underströk vikten av att stödja bondeorganisationer för att stärka kvinnor på landsbygden. Glädjande nog tog hon även upp frågan om matsuveränitet, som bland annat drivs bonderöreslen i Latinamerika och Moçambique.

Nedan ett (mindre lyckat men ändå – ingen ”riktig” kamera med) foto på Tutwiller och Atangana.