När något är riktigt svårt, som exempelvis ekonomisk orättvisa och ojämlikhet mellan kvinnor och män, tenderar lösningen att förpackas i små (gärna nästan söta) projekt. Dessa projekt har ofta dock mycket lite koppling till orsaken till problemet. Sitter i High-level rundabordssession om hur landsbygdens kvinnor ska stärkas (alltså de där kvinnorna som lägger 40 miljarder timmar på att hämta vatten varje år), där ett antal länder berättar om vad de har gjort. Och det är många projekt som ska hjälpa kvinnor på landsbygden.

Med särskilda banker där kvinnor kan få (små) lån med särskilda (små) utbildningsprogram så att kvinnorna kan lära sig hur de ska hantera pengarna. Men om problemet – en politisk och ekonomisk struktur som gör att kvinnor inte får tillgång till finansiella tjänster på samma sätt som män och där de uppenbarligen inte har tillgång till grundläggande utbildning (eftersom de behöver de små utbildningarna) – pratas det inte särskilt mycket. Problemet görs till undantaget och inte till normen – alltså att allt är egentligen bra bara det att hälften av befolkningen inte har samma rättigheter som den andra hälften.

Guatemala gjorde ett försök med att lansera begreppet ”economia campesina” – typ den självhushållande bondens ekonomi som ett sätt att ta ett större grepp om problemet med ökande ekonomisk orättvisa.

Och bland alla dessa projekt verkar allt vara ganska bra – alla de överväldigande problemen som gör att detta forum behövs syns eller hörs inte i majoriteten av presentationerna. Bangladesh utgjorde ett av få undantag och lyfte frågan om privata sektorn vars rovdrift i landet bidrar till fördjupad fattigdom bland landsbygdens kvinnor. Hur ska detta hanteras? (Ingen som har svarat än så länge…)