Idag kom konflikten mig inpå livet. Det är inte så att den inte märks och känns här i Kabul med den militära närvaron, tunga vapen, kontroller och flygplan som dundrar fram. Men idag var det annorlunda. Därför får ni stå ut med ett långt inlägg.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag besökte huvudstaden i Wardakprovinsen, Maydan-Shahr som ligger knappt en timma från Kabul. I provinsen strider olika beväpnade grupper (varav en av dem är talibaner) mot regeringens och internationella styrkor, men även mot varandra. Vi kan inte besöka verksamheten i provinsen på grund av säkerhetsläget och kommer inte längre ”ut” än vårt kontor i provinshuvudstaden. Vi inledde ett besök på sjukhuset som drivs av SAK men fick lämna det på grund av oroligheter. Under de få minutrar vi var där hann jag prata med fyra kvinnliga sjuksköterskor som berättade att de går i burka till sjukhuset på grund av säkerheten (eller brist på den). Väl på sjukhuset går de dock utan. I det lilla rummet där vi satt uppradade på en brits fanns fyra burkor prydligt upphängda på varsin krok.

Det är minst sagt svårt att förstå konflikten med alla dess olika aktörer – såväl afghanska som internationella. Talibanerna är starka i provinsen, jag frågar en afghansk kollega hur stödet för dem ser ut i lokalsamhällena. –Om de inte hade haft stöd därute hade de inte klarat sig en dag. Jag frågar en annan kollega, ansvarig för utbildningsverksamheten om hur han ser på läget efter att de utländska trupperna lämnar landet 2014. –Vi har varit här under många olika regimer, talibaner, internationella och andra. Men det vi alltid har gjort och kommer att fortsätta att göra är att sätta barnen och utbildningen i fokus. Det spelar ingen roll om det är ett talibanbarn eller ett regeringsbarn. Hos oss får alla gå i skolan.

Samme man presenterar siffror för hur många barn som går i skolor drivna av SAK i provinsen. Flickor, pojkar och barn från nomadfolket kuchis. Han berättar stolt att när han tillträdde på tjänsten 2007 var 45 procent av eleverna flickor, nu är det 72 procent. Han förklarar att i den mycket instabila situation som provinsen befinner sig i, har skolråden varit helt avgörande för att barnen, inte minst flickorna, ska få fortsätta gå i skolan. Råden kan förhandla med talibanerna och de andra grupperna.

Chauffören som kör oss är från Maydan-Shahr. Han berättar att han inte kan besöka sina släktingar ute i byarna som han ser ut nu. –Om jag ska kunna åka dit måste jag låta skägget växa ut, så här slätrakad vore det livsfarligt att åka. När vi åker från Maydan-Shar frågar chauffören vad jag tyckte om hans hemstad.  Nästan omöjligt att svara på. Så många intryck och känslor på en och samma dag. En dag bland män som går barfota på kontoret, samtidigt som snön faller utanför, och dricker ohyggliga mängder grönt te.