Nu har jag snart varit i Afghanistan i en månad. De första dagarna reagerar man på allt – för att allt är nytt, drar till sig uppmärksamhet och eftertanke. En vardag skapas emellertid ganska snabbt. Här kommer en lista på åtta saker som blir normala på fyra veckor.

1. På de flesta platser är affärer, caféer och andra inrättningar som man förväntas vilja gå till utmärkta med skyltar som kallar på uppmärksamheten. Här är det i princip alltid tvärtom. Om du ser en vägg som ser ovanligt stängd och oinbjudande ut (gärna med en beväpnad vakt utanför), är det sannolikt något trevligt innanför. Det vill säga när du tagit dig igenom ett antal slussar med tedrickande vakter där du blir kroppsvisiterad och ombedd att lägga ifrån dig vapen. (Det finns ofta en särskild liten tyginhägnad plats för kvinnlig visitering.)
2. På många restauranger finns det vanliga utrymmet och så finns familjeutrymmet. Det vanliga är för män och familjeutrymmet är för sällskap med kvinnor och barn.
3. När man ska lämna lägenheten på compounden där vi bor måste man skriva ut sig i en loggbok. Vart man ska, vem man ska träffa, när man gick och när man förväntas komma tillbaka. Om man drar över tiden blir man kontaktad av vakterna som kontrollerar att allt är ok. Denna loggbok innebär att alla som bor på compounden vet i princip allt om varandras liv. Häromdagen diskuterade vi förekomst av eventuella nattliga relationer – ska man skriva vem man vill sova över hos så att alla kollegor kan läsa det?
4. Närvaron av olika typer av säkerhetshot blir också en del av vardagen även om detta inte innebär att de blir ”vanliga” eller något man vänjer sig vid. Genom sms hålls vi ständigt informerade om incidenter som inträffat såväl i Kabul som runtom i landet. För att bättre kunna hantera olika situationer som skulle kunna uppkomma hade vi i veckan utbildning där vi bland annat fick lära oss hur man ska agera vid kidnappning, om bilen blir attackerad och om man är med i en olycka där någon blir av med en arm. Helt klart bra att veta om det skulle hända.
5. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder (nummer 172 av totalt 187 länder enligt FN, med över en tredjedel av befolkningen som lever i fattigdom). Men en cappucino på något av caféerna runt huset kostar likafullt 5 dollar.
6. Det är ganska kallt här just nu. I en av kontorsbyggnaderna finns ingen värme installerad så inne på varje kontor finns en så kallad ”buchari” – en kamin (en extremt energiineffektivt konstruktion) som ständigt måste fyllas på med ved. Ett annat inslag på kontoret är ”tea man” – som ser till att alla alltid har tevatten och gröna teblad tillgängliga hela arbetsdagen. Förmodligen skulle kontoret stanna utan detta. (”Tea man” har också en kiosk där man kan köpa kakor.)
7. När det är klart väder, som idag, är Kabul en fantastiskt vacker plats omgiven av snötäckta berg. När staden badar i solsken infinner sig en mycket speciell känsla. Jag blir helt betagen av miljön och av stämningen.
8. Och så kläderna. Härom dagen skulle jag till en av kollegorna på compounden. Känslan av total revolution när jag bestämde mig för att gå dit i en kjol som slutade ovanför knäna och en helt vanlig t-shirt. Och effekten att vissa kollegor knappt kände igen mig utan lång skjorta, fladdriga byxor och sjal.