Detta är första inlägget av förhoppningsvis många med berättelser om vardagliga stadsvandringar i Mocambiques huvudstad Maputo. Jag kommer att berätta genom foton och kortare texter.

En sak som var ny besökare lägger märke till i Maputo är namnet på gatorna som samtliga är uppkallade efter revolutionshjältar och andra socialistiska förebilder. De flesta av dem är från Södra Afrika men även några asiater, européer och latinamerikaner har smygit sig in. Några av gatorna är uppkallade efter viktiga händelser i Mocambiques historia.

Jag bor på Amilcar Cabral. Amilcar föddes 1924 i Guinea-Bissau och ledde landets självsändighetsrörelse PAIGC i kampen mot kolonialmakten Portugal. Han mördades 1973. Hans bror Luís Almeida Cabralblev Guinea-Bissaus förste president efter självständigheten.

Den första gatan jag korsar på min väg till mataffären är 24 de Julho – ”Nationaliseringsdagen” då företag nationaliserades i det nyligen befriade Mocambique i mitten av 70-talet. Jag korsar därefter Ahmed Sékou Touré. Ahmed föddes i Franska Guinea två år innan Amilcar, 1922, och var Guineas president mellan 1958 och 1984. Han var en mycket framstående figur inom den afrikanska befrielserörelsen. Ahmed dog 1984. I korsningen Ahmed Amilcar spelar några barn fotboll och en kvinna säljer frukt och grönsaker. Jag köper morötter.

Efter Ahmed kommer Eduardo Mondlane men han får ett eget inlägg här på bloggen med tanke på hans stora betydelse i Mocambiques historia. Eduardo, född 1920, var en av Frelimos grundare och dess ledare under befrielsekriget mot Portugal men mördades innan självständigheten. Efter Eduardo går jag förbi vattenbolaget som har gjort en fantastisk mosaik på väggen och på vattentornet som hänger på fasaden på ett högt hus.

Sedan passerar jag en av de få gatorna som är uppkallade efter kvinnor, Emíla Dausse. Emília var en framstående kämpe i Mocambiques befrielsekamp och dog i strid i Teteprovinsen. Som på många andra gator dominerar rött och gult på Emília – rött som i CocaCola och gult som i mcel.

Passerar Maguiguana som det inte är så lätt att hitta någon information om och Agostinho Neto. Agostinho var Angolas förste president efter självständigheten 1975 fram till 1979. Efter det är jag strax framme vid Mao Tse Tung. Mao kanske inte behöver så mycket beskrivning.

Kort därefter är jag framme vid matbutiken som var målet för promenaden. I butiken finns det, som vanligt, nästan inga mocambikiska produkter – inte ens de saker som Mocambique faktiskt producerar så som ris, salt och te.

Förutom ett stort antal revolutionära hjältar passerar jag även ett antal hus och byggnader som vittnar om processer långt från revolution: Privata skolor, dagis och universitet och många konkreta exempel på växande ekonomiska klyftor. Varje promenad i Maputo manar till eftertanke om det som har varit, det som är och det som kommer i framtiden. Inte minst brukar jag fundera över hur mycket det finns att lära av historien som skulle kunna göra stor skillnad i dagens Mocambique.