Det här med tiden…

Första timman på jobbet, mellan 7 och 8 i morse, gick jag och satte på vattenkokaren. Eftersom jag inte har tålamod att vänta på att vattnet ska koka upp, gick jag tillbaka till datorn för att skriva lite innan jag gjorde mig en kopp te. I vanlig ordning glömde jag av vattenkokaren.

Detta händer ungefär tio gånger en vanlig dag. Jag kokar vatten utan tålamod och glömmer bort det. I morse kom en kollega in och sa till mig att vattnet, som vanligt, håller på att bli kallt och erbjöd sig att hjälpa mig med tegörandet.

Nu sitter jag här, på samma stol, 14 timmar senare, med samma dokument som i morse. Glädjande nog har jag tillfört dokumentet ungefär 5500 portugisiska ord, motsvarande ungefär 35 262 tecken. Jag har under samma tid kokat vatten nio gånger (tror jag), och druckit två koppar te.

Vid det här laget är det dock inte vattenkokaren som kokar utan mitt huvud, jag tror att det är dags att gå hem. Om en stund. (Och snart har jag glömt att jag sa att jag skulle hem.)

Det här med tiden…