Jag är en person som gillar att diskutera saker. Även om jag brinner för många frågor klarar jag nog oftast av att hålla en rimlig distans. Men så ibland, i vissa diskussioner stöter jag på någon av de djupast liggande värderingarna – en av de där som jag inte kan kompromissa med (även om jag kanske ibland skulle vilja kunna). Värderingen ligger där orubblig och fast och är helt odiskuterbar.

I vissa sammanhang, när någon av dessa grundläggande värderingar stöter på, kanske inte så mycket motstånd som brist på respekt, framkallar det något som mest liknar en känsla av sorg. Den är större än ilskan.

Igår hände detta på ett möte och det gjorde att jag nästan tappade all ork och gav upp i tankarna. Den här gången handlade det om värderingar runt vem som kommer att stå för förändring i samhället, om vi tror på en förändring underifrån eller ovanifrån, vem som erkänns som aktör, om vem som betyder något i det offentliga samtalet om förändring som äger rum på alla nivåer i samhället. Och som så många andra gånger när detta händer, var det inte bara saken i sig men även själva sättet som informationen framförs och vilken rätt man tar sig att prata i andra människors namn.

Jag blev så innihelvete förbannad men sedan, mest av allt, ledsen. Det är tyvärr inte alltid det märks att man jobbar i en verksamhet som ska styras av fattiga människors perspektiv och rättigheter.