Ibland pratar man om att institutioner och personer i länder som tar emot bistånd är biståndströtta – trötta av allt det som är biståndets baksida, av de negativa konsekvenserna. Jag är nog lite biståndstrött tror jag. Jag är trött på att

… arbeta i en bransch där erfarenhet är mycket mindre värd än teoretisk kunskap

… alla talar med vackra ord och när det kommer till handling glömmer innebörden av alla orden

… det inte är värt något att lyssna

… folk inte har civilkurage och inte ställer sig upp och slår näven i bordet utan talar utanför möten och andra offentliga sammanhang (=de som ”räknas”)

… verkligheten är mindre värd än dokument

… kunna saker som inte verkar vara värda något – de verkar vara fel saker att kunna – som ett slags negativ kunskap, samma sak med erfarenheten – den verkar vara negativ

…  maktrelationer sveps in i politiskt korrekta begrepp men är mer tydliga än någonsin fast det inte går att prata om dem

… alla pratar om decentralisering men har ett extremt centraliserat tankesätt– det verkar som att all decentralisering ska utgå från centrum hur nu det kan vara möjligt

… det är bättre att försköna, förhärliga och vara selektiv istället för att försöka förstå saker som de är

… något som så uppenbart ger resultat förkastas och inte blir värt någonting i ett annat sammanhang som framställs som överlägset

… det sägs att det är de fattigas perspektiv och rättigheter som ska stå främst men system, krav och ramverk gör det omöjligt att i praktiken arbeta utifrån detta – det är för dyrt att jobba med de fattiga