Häromdagen nämnde jag mitt fotproblem. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv men i måndags fick (till och med) jag  (envis som jag är) inse att så inte var fallet. Foten var då så stor att jag knappt kunde få på mig skon och fortsatte bara att växa och få en allt mer ohälsosam färg. Jag ringde till en läkare som sa åt mig att komma till sjukhuset omedelbart.

När han fick se foten sa han till mig att jag omedelbart skulle läggas in på sjukhuset. Detta tyckte jag var lite väl drastiskt och förhandlade mig till att jag skulle vara hemma (på pensionatet). Order om att vara sängliggande, med foten högt och inte göra någonting tills det blivit bra. Fick med mig två olika mediciner.

Är inget vidare bra på att göra ingenting under längre tid (typ mer än ett par timmar) och håller på att bli helt tokig. Fotens volym minskar så sakteliga men det är långt ifrån bra. Har försökt kolla runt lite vad det kan bero på, den starkaste teorin just nu är att det är ett spindelbett. Tudo é possivel…

Det var länge sedan jag hade en tv som jag tittade på. Pensionatslivet gör emellertid att tillgången till tv ökar, likaså min försåelse för varför jag inte har tv. Kollade en liten stund på CNN igår, bland annat ett inslag om själva kanalen där de med mullrande, manlig reklamröst basunerar ut att när någonting händer är de redan där – om det så är i Irak, i Israel eller något annat konfliktdrabbat område. Det är som att de säljer misären. De är bara där det är finns en katastrof. En kompis kommenterade häromdagen: Ibland tänker man att världen går framåt, att utvecklingen är positiv, men så tittar man på BBC eller CNN och alla drömmar går i kras, särskilt om man bor i Afrika.

En sak är att försöka visa någon slags bild av vad som händer. En annan sak är att frossa i människors misär och olycka och konsekvent utelämna alla tecken på positiv utveckling.

Idag har jag fått inflammation i vänsterfoten, den är nästan dubbelt så stor som den högra, helt knallröd, har ett märkligt sår och det går knappt att stödja på den. Anledning: ett litet irriterande myggbett som blivit inflammerat. Borde ta någon form av antibiotika men är knepigt eftersom jag eventuellt är allergisk mot penecillin (var det när jag var liten och har aldrig tagit det) vilket skulle kunna leda till en reaktion lång värre än en inflammerad fot, särskilt med tanke på sjukvårdens kapacitet på denna plats. Känner mig lite ynklig. Förutom att jag är ilsk över tv:n.

Upphör inte att förundras över människors förmåga att bära, cykla eller köra allt möjligt och omöjligt. Ovan en kvinna som bär en hacka på huvudet, en helt fantastisk balans får man säga. Bredvid henne en man med en ansenlig mängd bambustänger på cykeln. Ännu en bra balans.

Den senaste tiden har det varit lite svårt att finna balansen i mängden jobb som ska göras, det blir att man jobbar nästan alla dygnets vakna timmar. Kanske oftast för att det faktiskt leder någon vart men ibland av ren envishet, att jag tänker att jag till varje pris ska få något avslutat innan jag går hem. Jag är en stor vän av envisheten men tänker att det nog måste finnas gränser…

När jag var i Cuamba passade jag på att besöka ett av Afrikagruppernas projekt, en testklinik och ungdomsmottagning, som jag var handläggare för. En mindre kris uppstod på grund av ett antal förseningar och oklara beslut och testkliniken och ungdomsmottagningen stod i princip utan lokal. Med lite olika medel (bland annat ekonomiskt bidrag från Rotary Hjo) och ett stort mått envishet lyckades vi ordna finansiering för renovering av en husruin som fanns på vårdcentralsområde i Cuamba. I veckan blir huset klart och nästa vecka är det inflyttning.

Nedan ett par bilder från innan renoveringen (den andra bilden är innifrån), och ett par bilder från denna vecka.

I onsdags var det ”bondens dag” på experimentfältet för agroforestry i Cuamba. Syftet med dagen var att bönderna ska vara där och lära sig, utbyta idéer med varandra och med studenter från jordbruksfakulteten.

För två månader sedan var bönderna på fältet för första gången, denna gång kunde de jämföra med vad som fanns tidigare (i princip ingenting). Onsdagen bjöd på många livliga diskussioner om allt ifrån diken, olika sätt att plantera mandioka, hur olika växter kan användas för medicin.

Agroforestryprojektet har gjort att universitetet för första gången öppnats upp för småbönderna i regionen som också tar steg framåt och nu till och med vågar kritisera universitetet för att de inte levererar någonting till befolkningen – de skickar bara ut folk som vill göra studier och sedan händer ingenting.

100 bönder hade bjudits in till dagen och nästan alla dök upp och härdade ut gassaande sol och ösregn om vartannat. Efter studiebesök på fältet samlades de olika bondeunionerna var och en för sig och diskuterade vad de sett och lärt och hur detta skulle kunna implenteras i deras jordbruk.

På bilden ovan: en bonde förklarandes för de andra bönderna hur man gör ett dike som motverkar erosion, ger vattenkällor på fältet och behåller näringsrik jord.

På bilderna nedan: 1. (repetition ovan, vill inte försvinna) 2. Visning hur man ska rensa ut solrosplantor angripna av ohyra utan att fler plantor blir smittade 3. Förklaring av olika grödor som odlas sida vid sida, i detta fall sorgum och ananas 4. Bönder i diskussion om ogräsplantor 5. Fundersam bonde 6. Majsfält 7. Cecilia, en av bönderna som i oktober besökta Vi skogen i Kenya för att sedan fungera som utbildare i agroforestry i de lokala bondeunionerna 8. Lunch under ett mangoträd 9. Mandiokaplantering

Efter en vecka i Cuamba är jag nu tillbaka i Lichinga och utlovar bättring på uppdateringsfronten här på bloggen. (I Cuamba var det lite tunt på internetfronten. Precis just nu när jag skrev detta försvann internet härifrån också.) Ska ladda försöka ladda upp bilder och lite annat. Här i Lichinga fortsätter pensionatslivet, var och kollade på huset igår och det är väl lite sådär färdigt. Fortfarande inget vatten och badrum utan ytskikt…

Notícias rapporterar att Mocambique får högt betg av Internationella Valutafonden (IMF) för sin ”makroekonikiska prestation”. I princip alla riktlinjer har följts dikterade av IMF har följts,inflationen var i december 2008 6,2 procent och den ekonomiska tillväxten ligger på runt 6 procent. Regeringen uppmuntras av IMF att följa samma finans- och penningpolitik.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på Joe Hanlons reflektion som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan (se https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/01/29/klokt-om-odmjukhet-bistand-och-givare/), om motsägelserna i de internationella systemen; ett säger att vi ska garantera skolgång och sjukvård till alla människor, ett annat säger att det primära målet är att hålla makroekonimisk balans.

Det är märkligt hur ett land som Mocambique förväntas lösa några av de största väldfärdsutmaningarna utan att spendera en krona – allt för den finansiella stabiliteten!

mellan Lichinga och Cuamba, beskriven i ett inlägg lite längre ner här på sidan. Med på fotona några av kollegorna från programmet.

I dag har jag besökt det experiementfält för agro forestry som Kooperation Utan Gränser stödjer i Cuamba. Sedan i början av november när arbetet började på fältet har det hänt otroligt mycket, man bli alldeles varm i magen av att se det. Det började med 10 hektar sly, träd och bråte – i dag ser det helt annorlunda ut!

Enligt Millenniemålen ska barnadödligheten minska med två tredjedelar och mödradödligheten med tre fjärdedelar till 2015. I Maputo hölls i veckan om hur hälsosektorn lyckas inom dessa områden.

Mödradödligheten i Mocambique är cirka 0,4 procent och barnadödligheten är cirka 12,5 procent. I Mocambique dör 11 kvinnor per dag på grund av komplikationer under graviditet och förlossning. Man räknar med att 75 procent av mödradödligheten orsakas av faktorer som relativt lätt skulle kunna förebyggas. Siffrorna är höga men enligt hälsoministeriet ses en klar förbättring de senaste 10 åren.  (Notícias idag)

För mig är siffrorna nästan ofattbara, att fler än ett av tio barn inte överlever sina fem första år och att nästan en av 200 förlossningar leder till döden. Med i tanken ska man ha att det inte är ovanligt att en kvinna under sitt liv här föder 10 barn.