Den 11 februari hölls omval i Nacala Porto, den enda kommen där det blev omval efter kommunalvalet i november. Valdeltagandet var 54 procent, ungefär som vid det första valet (56,8). Vinnare blev Frelimos kandidat, Chale Ossufo. Valet genomfördes utan större tumult. Renamo hävdar valfusk och godkänner inte resultaten men så väl den lokala som den nationella valkommissionen har slagit fast att Frelimos kandidat segrat. Detta innebär att oppositionen Renamo förlorade i samtliga fem kommuner där man innan valet i november hade majoritet.

I går reste vi från Lichinga till Cuamba. Uttrycket ”passa-se” på portugisiska stämmer väl överens med hur läget är. Det brukar användas när folk ska beskriva att man kommer fram men inte så mycket mer än så. Lervälling, gropar stora som hela bilen, ösregn (vilket dock gör provinsen oerhört vacker och böndernas machambas lyser i grönt). Och så fick vi punktering. Men allt löste sig och vi kom fram, lite mörbultade. På hotell ”Vision 2000” i Cuamba är allt som vanligt. Det finns inget vatten i kranarna, alla kranar i mitt badrum är dessutom strömförande, man får sig en liten kyss så fort man tar i något vilket väl kanske inte är sådär jättebra.

I dag har vi haft projektkommitté hela dagen, en sådan där bra arbetsdag fylld av diskussioner. Om moms på inköp av getter, strategier för att mainstreama jämställdhet och hiv inom partnerorganisationerna, hur den provinsiella bondeunionen bäst kan sprida kunskap om regeringens jordbrukspolitik och huruvida det är rimligt att finansiera juice för 122 500 meticais (cirka 40 000 kronor) till ett nätverk med hivpositiva.

Projektkommittéerna, dit organisationer i provinsen kan skicka sina projekt för att ansöka om pengar, är verkligen tillfällen för  kollektiv reflektion. Hur lång väg det är men att det är ändå går framåt. Vi diskuterade en bondeorganisation som ännu inte har stagdar och inte blivit registrerad som organisation. En av kollegorna pratade om processen, att ingen av medlemmarna har id-handlingarna, de bor en dags bilresa från Lichinga, närmaste stället där det kan ordna. Innan medlemmarna fått id-handlingar kan organisationens dokument inte påbörjas.

När jag kom till kontoret vid halv sju-tiden öppnade jag outlook för att ladda ner mail. Efter 4 timmar hade 6.41 kB laddats ner. Det är mycket som kan ta lång tid, kanske just därför viktigt att vara mitt i det för att man ska förstå…

I Zambeziprovinsen har tre personer dött, 12 skadats, 25 hus bränts ner och 103 personer blivit bostadslösa, infrastruktur förstörts och 12 personer anhållits. Anledningen är frånvaro av regn och att delar av befolkningen anklagar vissa personer i samhället för att de har ”tillfångatagit regnet”. Enligt Notícias är de som blivit utsatta för befolkningens vrede människor som har det lite bättre ställt.

300 kommunalt anställda i Nacala strejkar för att det inte fått lön i december och inte den extra ersättning som ska betalas ut på decemberlönen. I kommunen pågår kampanjarbete inför andra valomgången. Protesterna är så starka att ordföranden i kommunfullmäktige (från Renamo som alltså fortfarande sitter fram till omvalet) inte kan vistas ute. Renamo menar att detta är ett av Frelimos sätt att förstöra deras valkampanj. Företrädare för arbetarna menar att det inte har med saken att göra, de vill bara ha sin lön. (Notícias i dag)

Afrikanska Unionen (AU) valde i tisdags Libyens president Kadhafi till sin president. Det är första gången en person från norra Afrika väljs till president i AU sedan dess grundande 2002 och valet är minst sagt kontroversiellt. Kadhafi har redan gjort uppmärksammade utspel där han säger att demokrati och flerpartisystem inte passar Afrika där det är sociala system som styr och inte politiska. Han använder våldsamheterna efter valet i Kenya som exempel på att flerapartival inte fungerar på kontinenten. Kadhafi har haft makten i Libyen i fyra decennier. Enligt AUs konstitution är syftet med unionen att främja demkrati, folkligt inflytande och ett gott/transparent styre. Dessa utgångspunkter gjorde att Tanzanias president, Jakaya Kikwete som tidigare var president i AU, uteslöt Guinea-Conakry och Mauretanien med anledning av statskupperna i dessa länder. Kadhafis utspel väntas möta stort motstånd i många afrikanska länder som kämpat i decennier för sina demokratiska styrelseskick. (Notícias idag)

(Infogar en bild av Kadhafi från Notícias hemsida, känslan i bilden rimmar på något sätt väl med det ovan skrivna.)

I fredags var jag på begravning för kollegan, Avelino, som dog i onsdags. Första delen av ceremonin hölls på sjukhuset där det finns en sal, som ett slags kapell, i anslutning till bårhuset. Avelino var katolik, i Nampulaprovinsen finns ungefär lika många katoliker som muslimer.

Under mässan talades mycket om tro och om vikten av att inte bara tro utan att leva så som man tror. Personen som höll i mässan bollade hela tiden mellan kristendomen och islam, mellan att gå i kyrkan och gå i moskén, att det viktigaste inte är vilken religion utan att tro och att leva därefter. Han hade glömt bibeln på portugisiska så allt som lästes var på lokalspråket macua och översattes sedan fritt.

Innan jag åkte till Nampula samlades alla kollegor här på jobbet och vi pratade igenom det som hänt och hur vi skulle göra nu. De berättade för mig vad som förväntades av mig som representant för Avelinos senaste arbetsplats. Om samtal med familjen, särskilt änkan, innan och efter begravningen. Och om att jag förväntades hålla tal under själva jordästningen.

Efter ceremonin på sjukhuset bar det av till kyrkogården, ett tåg av bilar och lastbilsflak fyllda av människor. Även vad gäller kyrkogårdar ligger religionerna grannar med endast en mur som skiljer dem åt. Väl där var det just så som kollegorna sagt till mig, att jag förväntades säga något. Ännu en utmaning och en lärdom; att i 40 grader, stekande sol och inför 200 personer hålla tal på portugisiska på en kollegas begravning.

I dag har jag skrivit kontrakt på huset och firar detta med att lägga ut lite foton på bygget här. Några utifrån, några innifrån, en på det lilla uthuset där jag eventuellt ska bo innan huset blir klart, ett par från vägen till/från huset som lämnar lite övrigt att önska…

Notícias skriver i dag att bron över Zambezifloden blir klar i tid och kommer att överlämnas i juni detta år. Bron vid det lilla samhället Caia har varit planerad sedan självständigheten, brofästena påbörjades 1978. Sedan bröt kriget ut och infrastruktur blev mål för bombningar och alla väg- och broprojekt (bland annat) avstannade fram till fredsavtalet 1992. Bron är en del av huvudväg nummer 1 som binder samman Mocambique från norr till söder. Förutom att vara den saknade länken av vägen har bron en stor symbolisk betydelse för nationell den nationella enheten.

Förutom att jag är generellt svag för broar är denna bro lite extra, 2003 tillbringade jag en månad i Caia tillsammans med ett team som gjorde en socioekonomisk förstudie för just denna bro. Denna månad fungerade som en intensiv skola i hur saker fungerar på distriktsnivå i Mocambique. (Det var även där jag träffade den kongolesiske läkaren som jag skrev om i ett inlägg i december om outröttlig sjukvårdspersonal.)

Som utlovat finns här ett par bilder från brobygget, tagna i oktober 2007.

I Mocambique är den förväntade livslängden för en person som överlever sina första fem år cirka 40 år. Det pendlar lite mellan åren, ibland säger beräkningarna 38-39 år, ibland 40-41 år. I Sverige är den förväntade livslängden cirka 83 år.

Idag väcktes jag av ett telefonsamtal från grannen till en kollega. Grannen meddelade att kollegan hastigt gått bort igår i Nampula (huvudstaden i grannprovinsen). Han hade varit sjuk men var på bättringsvägen, har haft kontakt med hans fru de senaste veckorna. Kollegan var strax över 40 år och började jobba hos oss i augusti, en lugn och klok person.

Även om statistiken kan säga oss en sak om vad som är ”normalt” kommer detta aldrig bli normalt, inte för någon. Inte för familj, för vänner eller för kollegor. Jag tror inte att det finns någon plats på jorden är livet så relativt att det ett tidigt och hastigt dödsfall är normalt, oavsett vad statistiken säger. Idag åker jag till Nampula för att träffa familjen.

I dag har jag haft ännu en sådan där riktigt bra dag på jobbet (en sådan som med marginal kompenserar frånvaro av bostad). Var på möte med Malonda (Sidafinansierat privatsektorinitiativ i provinsen) och GED (Sidafinansierad institution med uppgift att stimulera utvecklingsdebatt och -studier i provinsen) och Sidas representant i provinsen. Vi träffades för att diskutera hur vi ska följa upp en studie och ett seminarium som gjorts på temat deltagande demokrati och decentralisering.

En riktig utmaning hur verktygen kan användas för att inte bli om folk och för en elit ,utan om folk och för folk. Vi diskuterade möjligheten att ta fram ett studiecirkelmaterial med bilder och enklare texter.  Vi på Kooperation Utan Gränser fick i uppdrag att ta fram ett förslag till detta. Inte helt lätt men skam den som ger sig!

Mocambique är inne i en enorm decentraliseringsprocess där mer makt ska finnas på distriktsnivå där beslut ska fattas som rör distriktet. Strukturer har skapats för ett bredare folkligt deltagande med kunskapen om rättigheter och skyldigheter bland befolkningen är generellt väldigt låg. Dessutom är det ju naturligtvis inte helt konfliktfritt när den högre nivån ska lämna ifrån sig en del av sin makt till den lägre. Kanske ännu mer konfliktfylld är processen där distriktsregeringarna ska dela den lokala makten i forum öppna för civila samhället.

Hur som helst är det en spännande process och att få arbeta mitt i den tillsammans med kunniga och engagerade personer är väldigt stimulerande. Just sådant som får en att längta efter att gå till jobbet trots hög ”normal confusion level” och alla de svårigheter som var dag bjuder på…

Dagstidningen Notícias meddelar i dag att cirka 13 procent av Mocambiques befolkning har tillgång till el jämfört med 8 procent för fyra år sedan. Man räknar med att cirka 613 000 hushåll har legal elinstallation vilket motsvarar cirka 3 miljoner människor. Mycket goda nyheter inte minst eftersom det är landsbygdselektrifiering som står för en stor del av förändringen.

Foto av målning från Revolutionsmuséet i Maputo. Samora Machel (en annan av hjältarna) på Maputos gator efter segern i befrielsekriget. Efter Mondlanes död blev Samora Frelimos ledare tillika Mocambiques första president efter självständigheten.

En av huvudnyheterna i dag handlar om firandet av Hjältarnas dag igår. Cirka 40 000 personer samlades i Eduardo Mondlanes hemby i Gazaprovinsen för att högtidlighålla att det var 40 år sedan Mondlane dog. I sitt tal i går underströk president Guebuza att Mondlanes ord är lika giltiga i dag som de var för under befrielsekampen.

I Nacala-Porto där det inom kort ska hållas kommunala omval är det oroligt i kampanjandet. Polisen har under veckan arresterat ett antal personer för att de brutit mot lagen, samtliga från oppositionen. Det bådar inte gott inför valen, uppföljning utlovas här på bloggen.

Mitt på dagen i dagen hörs plötsligt ett väldigt liv på gatan utanför kontoret. Hög musik dånar från fem gigantiska högtalare som ställts på ett bilflak som kör runt kvarteret. Dansmusik varvas med ett budskap som en person inifrån bilen ropar ut: ”Imorgon kära medborgare tillträder nye kommunalrådet – alla är välkomna till invigningen. Härmed utropas morgondagen till provinsiell helgdag – alla arbetare är lediga!”

Så då var det bara att göra om veckans planering… Till saken hör att även gårdagen var ledigt – då var det för att högtidlighålla ”hjältarnas dag”. Detta är emellertid en årlig helgdag som inte utropas dagen innan. I år var 3 februari särskilt uppmärksammad eftersom det var 40 år sedan befrielsearméns och numera regeringspartiets grundare, Eduardo Mondlane, dog.

Mocambikiska vänner brukar ibland ironiskt kommentera alla dessa lediga dagar med frågan om hur vi ska kunna skapa utevckling i det här landet om vi ska ha ledigt hela tiden? Vi är redan försenade så här gäller det att jobba på…