Har kommenterat min bostadssituation ett antal gånger här på bloggen. I dag tog den en ny vändning. Besökte lägenheten som jag skulle ha flyttat in i 6 januari. Situationen blir bara värre och värre (var där första gången i oktober och då var hela lägenheten uppochnervänd, nu är det värre, har bland annat börjat komma upp vatten ur köksavloppet). Jag sa upp kontraktet på stående fot.

Kände mig helt tom efteråt men tog nya krafter och ringde till ägaren till ett egentligen alldeles för stort hus och sa att jag gärna vill ha det. Ägaren, som befinner sig i Malawi arbetandes på mocambikiska ambassaden, sa att han på fredag skulle komma med alla arbetare och maskiner och på tre veckor ska huset vara klart. Tills dess kan jag bo i en litet uthus på gården (som är helt omgivet av höga majsplantor). Detta kommer med all säkerhet bli en följetong här på sidan – lovar uppdatering!

Nedan ett par foton från rondellen här i Lichinga som jag skrev om för ett tag sedan; kyrkan med proletärmuren, moskén, regeringsbyggnaden och bion. Mocambique är inte bara landsbygd och leriga vägar (i bland blir det mest det på fotografierna).

Programmet genomgår just nu en omfattande omstrukturering vilket bland annat innebär att all personal ska samlas på kontoret i Lichinga. Med anledning av detta hade vi stora flyttdagen i förmiddags. Kontoret är fullt av ikeamöbler så det var bara att ta fram ikeanyckeln…  Här tillsammans med kollegorna Castro och Mais Tempo (ja, mannen heter ”Mer Tid” på portugisiska).

Igår kväll var jag på restaurangen på hotellet här i Lichinga tillsammans med två vänner. Vi kom till restaurangen nästan utsvultna och knaprade snabbt i oss jordnötterna som ställdes fram på ett litet fat tillsammans med drickorna. Vi bad att få ännu ett fat (man vet aldrig hur länge (många timmar) maten kan dröja). Kyparen sa till oss att det kunde vi inte få för vi hade redan fått vår ranson. Vi sa att vi kunde betala för att få extra nötter men det gick inte heller, nötterna var nämligen inte till salu.

Det är inte sällan sådana saker händer här. Om det inte finns socker på ett café kan man ibland inte beställa en kopp te, eftersom te måste drickas med socker.

För ett tag sedan lunchade jag med  en vän på en ”baraca” (enkel restaurang). Han beställde kyckling och och cima (typ ”majspasta”, äts som ris), de hade ingen rätt utan kött så jag beställde bara cima med tomatsås. Vi fick massvis med mat, vi åt och sedan kom notan men min mat fanns inte där. Vi frågade om de kanske hade missat den? Kyparen svarade att man inte kan ta betalt för att någon äter cima med tomatsås, det är ingen maträtt.

Det gäller att hänga med i svängarna vad som kan säljas och köpas…

I veckan mottog jag Joe Hanlons nyhetsbrev som bevakar utvecklingen i Mocambique.

Nyhetsbrevet rapporterar bland annat om att ingen av cheferna på banken ”Banco Austral” kommer att åtalas för mordet på Antonio Siba-Siba Macuacua. Banken var tidigare statlig ägd och hette då ”Folkets utvecklingsbank” men tvingades privatiseras 1997. Banken missköttes och blev extremt skuldsatt. Siba-Siba utnämndes som chef för att förbereda banken för en andra privatisering och genomföra ett ”återhämtningsprogram”. 11 augusti 2001 mördades Siba-Siba på bankens huvudkvarter i Maputo.

Klassrum i Carrupeiaskolan, Nampula stad.

En annan sak som nyhetsbrevet tar upp, och som varit stora nyheter här de senaste dagarna, är att 1 700 000 barn börjar grundskolan denna månad med att fattas skolplatser för 300 000 barn i grundskoleåldern. Det är inte bara platser som saknas utan även kvalité i undervisningen. I Maputo, där de mesta resurserna finns samlade, klarade bara 30 procent av eleverna av slutproven i tionde klass förra året. Vice utbildningsministern kommenterar att de fortfarande är långt kvar till Mocambique har tillräcklig lärarutbildning som kan utbilda tillräckligt många och med bra kvalité.

Informell radiohandlare på marknaden i Cuamba

En tredje fråga som lyfts i nyhetsbrevet är att riksdagen godkänt en ny förenklad momslagstiftning för informella handelsmän och ”småföretagare” (ej att förväxla med vad som i Sverige brukar kallas för småföretagare, här handlar det om någon som har ett litet torgstånd eller under andra enklare former säljer varor eller tjänster). Det har visat sig att den nuvarande momslagstiftningen är alldeles för krånglig – den informella sektorn och småföretagare utgörs ofta av människor med begränsade läs- och skrivkunnigheter. De skräms bort av den krångliga lagstiftningen och reusltatet blir att de inte går in i den formella sektorn och därmed inte bidrar till statskassan. Nu har alltså beslut fattas om en förenklad momslagstiftning för dessa grupper.

I slutet av nyhetsbrevet gör Hanlon en reflektion kring dessa tre företeelser och konstaterar att de alla har att göra med den mocambikiska regeringens försök att lindra effekten av givarsamhällets politik och policies från 1990-talet:

Folkets utvecklingsbank privatiserades trots folkligt och politiskt motstånd. Under 90-talet dikterade IMF att Mocambique inte hade råd med allmän grundskola varför tillväxten på skolplatser stod stilla fram till 1997, dessutom tilläts ingen utvidgning av lärarutbildningen. Detta förändrades drastiskt med Millenniemålen – helt plötsligt var utbildning för alla en prioritet. Världsbanken har dock fortsatt restriktioner vad gäller lärarutbildningen som nu bara är ettårig. Samma visa för skattelagstiftningen. I mitten på 90-talet tvingade IMF att ändra sin skatte- och momslagstiftning, även detta trots ett massivt motstånd som sa att detta var allt för komplicerat vilket det ju alltså också var. Resultatet är att människor håller sig utanför den formella sektorn.

Jag klistrar in de sista delarna av Hanlons nyhetsbrev (och hoppas att någon orkat läsa så här långt för det är en väldigt bra poäng i dessa rader):

”All three were opposed by the government and public opinion at the time, which was taken by donors as evidence of poor governance, stupidity, and obstreperousness. This justified strict conditionality and even threats to cut all aid to Mozambique if these imposed policies were not accepted. Donor memories are short. Universal primary education and the Millennium Development Goals are now so totally accepted that many donor staff in Maputo probably cannot imagine that their own agencies opposed expansions of primary education only 15 years ago. And from short memories comes arrogance — donors feel justified in pushing policies which are “obviously” correct because they do not remember what happened 10 or 15 years ago when obviously correct policies were imposed.

Donor staff leave after two or three years, but as we see in this newsletter, it can sometimes take more than a decade to clean up the mess they leave behind. Thus drawing attention to forgotten history is an appeal for humility and leaving more space for alternative policies.”

Kloka rader som manar till reflektion…

Har äntligen fått tummen ur och uppdaterat hemsidan med foton från december. Besök gärna www.kajsajohansson.se.

Under de senaste dagarna har nya konflikter blossat upp inom Mocambiques största oppositionsparti Renamo. Partiledaren Afonso Dhlakama menar att partiet borde inta positioner i kommuner där de ansett sig vinna kommunalvalet i november förra året (men där alltså inte den officiella valkommissionen är av samma åsikt gällande resultatet). Dhlakama menar att Renamos företrädare ska ”ta makten”  samtidigt som Frelimos (regeringspartiet, tillika de som officiellt vann) kandidater intar sina positioner i kommunerna.

Flera tunga namn inom Renamo har officiellt höjt sina röster mot detta förslag. Senast var Maria Moreno, ansvarig för Renamos riksdagsgrupp, som förklarade att hon inte var överens med Dhlakama och att hon inte blivit informerad innan han gjorde uttalandet. Moreno är ett av de tyngsta namnen inom partiet och även partiets kandidat i kommunalvalet i Cuamba, Niassa. (Från O Pais, en av de mer konservativa dagstidningarna i Mocambique.)

Även andra Eduardo Namburete, Renamos kandidat i Maputo, går emot Dhlakams linje och säger att han inte tänker inta posten som president i kommunen eftersom han erkänner David Simangos, Frelimos kandidats, seger i valet.

Detta är bara en av många förvirring som pågår inom oppositionen och som onekligen gör den mindre och mindre trovärdig.

Eduardo Namburete

I dag har jag haft en fantastisk dag på jobbet. En sådan där dag när jag förstår precis varför jag vill vara här och jobba just precis med detta. Under förmiddagen var hela arbetslaget samlat och reflekterade kring de sista månaderna förra året och planerade för de kommande månaderna. Ofta när vi har just reflektionsövningar blir jag helt varm i magen och tänker att mina kollegor är underbara. Chaufför, sekreterare, ekonom och programhandläggare i vilda diskussioner om vad som egentligen är de största fördelarna med att arbeta med studiecirklar, varför vi arbetar med civilsamhällesforum och hur vi kan förstärka vårt arbete med hiv och jämställdhet.

Särskilt mycket kom upp kring studiecirklarna som är en metod som programmet bokstavligt talat brinner för. Hur de har en kunskapsutjämnande effekt inom partnerorganisationerna, hur de stärker människor att söka sig till den formella alfabetiseringen, hur partnerorganisationerna ordnar studiecirklar om ekonomisk redovisning efter att vår ekonom har varit där och haft utbildning med dem, att de gör så att organisationerna går över sina ämnesgränser och studerar helt nya områden. Hur cirklarna gör så att allt ifrån lökproduktion till kunskap om jämställdhet ökar.

I dag har arbetsplatsen valt en ny facklig representant och vi har fått en ny arbetsplatshivkommitté. Mycket bra alltsammans. Dessutom har vi fattat beslut om vem som ska bli erbjuden tjänsten som vår jordbrukshandläggare, väldigt roligt det med. I dag anlände vår advokat från Maputo som har hand om vårt åtal gällande ett brott som begicks i programmet för en tid sedan. Han var väldigt positiv till de lokala rättssystemets hantering av fallet vilket känns bra.

Idag har jag också varit och härjat med personen som äger lägenheten där jag skulle ha flyttat in den 1 januari. Börjar bli sjukt trött på att kuska runt på pensionat (det senaste jag bodde på hade madrass full av sängloppor, blev helt prickig, och en dusch utan tryck så att man fick krypa in under kranen för att få vatten över sig).  Lägenhetsinnehavaren drog ett antal rövare om varför lägenheten nu är i sämre skick nu än när jag tittade på den i oktober (då han lovade att den skulle vara klar i november). Efter att saker inte bara stått stilla utan faktiskt gått bakåt i tre månader försöker han nu tuta i mig att alltsammans kommer att bli klart på två veckor. Det finns just nu inga fönster, inga dörrar, inget golv, inga målade väggar, inget kakel i badrum eller kök, inga skåp men annars är allt i sin ordning. Sjukt frustrerande. Situationen blev inte bättre av att det första han sa till mig när jag kom in i lägenheten (eller byggarbetsplatsen) var: ”Börja inte gråta nu, då blir det bara ännu värre!”

När jag berättade historien för ovan nämnda advokat tittade han allvarligt på mig och sa ”Det verkar som att någon mobiliserat andarna mot dig för att förvirra ditt sinne”. Kanske är det just så det är.

Trots lägenhetskampen har det varit en mycket bra dag – som sagt, en sådan där dag då man förstår precis varför man vill vara här och nu.

I ett inlägg nedan (”Tillbaka från Nairobi”) utlovade jag en bild på den Obamatårta som serverades som efterrätt på hotellet i Nairobi den kväll Obama tillträdde som president. Har försökt ladda upp bilden ett par timmar men internet är inte riktigt på min sida…

I veckan firar veckotidningen Savana, som jag ibland refererar till här på bloggen, 15 år med rubriken ”15 anos de rebeldia” (15 år av uppror). I veckans tidning görs en tillbakablick som, förutom grynigt foto på de 13 män som genom sitt mediekooperativ startade tidningen två år efter fredsavtalen, berättar historien om tidningen.

Redan från början var tidningen en kritisk röst mot landets ledare och många dömde den som oppositionens forum. Tillbakablicken visar hur Savana varit och är ett viktigt bidrag till kampen för pressfrihet i Moçambique och för större insyn och folkligt deltagande i de demokratiska samhällsprocesserna.

Mediekooperativet Mediacoop, som fortfarande driver tidningen, gav även ut den lilla men stora faxtidningen ”Media-Fax” som kom ut för första gången 1992, samma år som fredsavtalen slöts. Faxtidningen hade internationell täckning och var en kaxig röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller utländska aktörers inblandning i Moçambiques utveckling. Faxtidningen drevs av en av kooperativets medlemmar, journalisten Carlos Cardoso. Cardoso mördades 2000 av personer involverade i processer som Cardoso grävde i. Rättegången mot dessa män har varit en långdragen historia och är fortfarande inte utredd. Händelsen är i princip ständigt aktuell i Moçambique, under den senaste tiden för att Anibalzinho, huvudåtalad för mordet, för en tid sedan lyckades smita från fängelset tillsammans med två andra åtalade för inblandning i samma mord.

I veckan rapporteras att en av dem blivit skjuten under oklara omständigheter i Maputo samt att en av dem gripits i Caia vid Zambezifloden i centrala Moçambique. Anibalzinho lyckades fly även här och är fortfarande på fri fot.

Stora händelser under veckan är naturligtvis valet i USA som lyfts fram på olika sätt. Lika mycket verkar det firas att Bush är borta som att Obama har kommit. Bifogar en karikatyrteckning från veckans Savana där Bush på folkets begäran sätts i fängelse.

En annan het potatis denna vecka är SADC-förhandlingarna om Zimbabwe och att bland andra Moçambiques president, Armando Guebuza, var närvande i samtal mellan Mugabe och Tvsangirai i Harare i måndags. Bland andra Graça Machel (före detta fru till Moçambiques förste president Samora Machel, numera gift med Nelson Mandela) kritiserar SADC i hårda ordalag och säger att de ”misslyckats miserabelt”.

Å andra sidan menar den moçambikiska regeringen att det är viktigt att erkänna de framgångar som SADC haft i Zimbabwe, att de är de som fått de två ledarna att över huvud taget sitta vid samma bord. Vidare hävdar man att SADC inte kan gå in och ta partipolitisk ställning som medlare – det måste handla om att skapa utrymme för diskussion och utveckling i Zimbabwe och för zimbabwier.