I kommunalvalet den 19 november förra året lyckades ingen av kandidaterna i Nacala Porto (kustdistrikt i Nampulaprovinsen) att få 50 procent av rösterna eller mer vilket innebär omval.

Det har varit många turer fram och tillbaka och ett antal rösträkning. Nu meddelas i alla fall att omval kommer att ske den 11 februari. Detta är det enda omvalet efter förra årets kommunalval där regeringspartiet Frelimo vann i samtliga kommuner förutom presidentposten i Beira (där oberoende Daviz Simango vann) och i Nacala Porto som alltså fortfarande återstår att se.

I år kommer presidentval att hållas och förberedelsearbetet är i full gång. Inget valdatum är ännu satt men det sägs att det ska bli i oktober.

Har ju kommenterat koleraläget i Moçambique ett antal gånger här på bloggen. I veckan rapporteras att totalt 15 000 har insjuknat i kolera i Moçambique under nuvarande epidemi varav 170 har avlidit. Enligt Joe Hanlons nyhetsbrev är förhållandet mellan antalet insjuknade och antalet avlidna relativt lågt (1,1 procent). I Zimbabwe beräknas 35 000 ha insjuknat och 1700 ha avlidit (4,9 procent).

I Cabo Delgado-provinsen (granne med Niassa) rapporteras att sjukvårdspersonal som besökt byar för klorera vatten blivit attackerade av befolkningen som i misstro trott att de istället för att rena vattnet, förgiftade det med kolera. Liknande incidenter har inträffat tidigare och på andra platser. Hanlons nyhetsbrev kommenterar att detta kan ses som ett tecken på att förtroende för statliga institutioner är lågt, att de inte har en nära och förtroendefull relation till de samhällen som de är där för att tjäna.

En läkare i Cuamba berättade en liknande historia för mig för en tid sedan. De hade åkt ut till en avlägsen, koleradrabbad by för att sätta upp ett ”uppsamlingstält” dit de drabbade i byn skulle kunna komma först innan de blev hämtade med ambulans till Cuambas sjukhus. När de kom dit blev de bortjagade med machetes och lyckades inte sätta upp något tält. Vid nästa besök i byn tog de med sig polisen och försökte medla men de lyckades inte komma överens så det blev inget tält.

Kom just tillbaka i Mocambique efter en veckas arbete i Nairobi där jag befann mig på en plats utan internet. Vad som däremot fanns var en enorm Obama-yra; folk helt klädda i Obamaprylar och på hotellets restaurang serverades en Obamatårta på självaste dagen för invigningen. Vad restaurangen också serverade var nilaborre, konstigt att se något så kontroversiellt på en meny (för er som inte sett Darwins mardröm – gör det genast!). En annan dag var vi på en restaurang där de serverade krokodil- och kamelkött på svärd. Märkligt.

I Nairobi har jag varit på möte med Kooperation utan gränsers personal i Södra och Östra Afrika. Väldigt bra och lärorikt, inte minst med tanke på vidden av ämnen som diskuterades; allt ifrån småskalig grisuppfödning till hur man kan arbeta i ett hyperinflationsland som Zimbabwe.

På flyget tillbaka till Maputo hamnade jag bredvid fyra herrar i långa skägg, fotsida vita särkar och palestinaschalar. Som handbagage hade de med sig en femliters dunk med vätska. Härligt att inte hela världen slått bakut i säkerhetskontroller… Ville hemskt gärna veta vad de hade i dunken och vad de skulle göra i Mocambique men rätt som det var, innan planet börjat rulla, reste de på sig och gick och satte sig längre bak. Mannen på raden framför förklarade att det var av respekt för mig som ensam kvinna. Snopet att inte ens få reda på dunkinnehållet.

Ursäktar den långa frånvaron och lovar bättring nu när jag snart är hemma igen! (Åker till Lichinga imorgon.)

Dagstidningen Notícias rapporter återigen om allt mer omfattande utbrott av kolera i flera av landets provinser. I dag skriver de att Manicaprovinser har nära 700 registrerade kolerafall och närmare 70 personer som omkommit. I Niassa är Cuamba fortfarande det enda distriktet som är drabbat. Efter att i princip ha försvunnit har epidemien nu tagit fart igen med de ökande regnen. Och en sak får direkt inverkan på en annan. En arbetskamrat berättade att hans gravida fru har svår malaria men att hon inte kan läggas in på Cuambas sjukhus eftersom läkarna där är rädda för att hon ska smittas av koleran som de svårligen kan kontrollera till 100 procent. Detta innebär att kvinnan får ta sig fram och tillbaka till sjukhuset ett antal gånger under dagen för att undersökas och få medicin.

Det verkar som att Zimbabwe är det ”koleraland” som når de svenska nyheterna. I går rapporterade Notícias att Mocambique skickat humanitär hjälp till grannlandet i form av mat, hygienartiklar och sjukvårdsprodukter. Från det mocambikiska folket till det zimbabwiska folket.

Ytterligare ett exempel på internationell solidaritet: I går demonstrerades det på Maputos gator mot Israel och i solidaritet med det palestinska folket. Hörde bara helt kort om det på nyheterna men återkommer om jag hittar mer information.

Denna vecka behöver vi komma i kontakt med alla våra partnerorganisationer för att de ska konfirmera utestående medel i samband med vår revision. Detta är emellertid inte så lätt alla gånger. En av organisationerna i Cuamba har kontaktperson på den lokala kulturmyndigheten men när en av arbetskamraterna, Victorino, cyklade dit för att lämna brevet berättade de att kvinnan som är ansvarig för organisationen inte varit där på länge. De förklarade var kvinnans hus låg och Victorino cyklade dit och träffade kvinnans dotter som berättade att mamman under regnsäsongen flyttar ut till machamba (fältet) som ligger långt bort (kan betyda vad som helst…). Dottern kan inte visa oss dit eftersom hon håller på med inskrivning i skolan. Victorino kom tillbaka till kontoret med brevet i handen. Inga telefoner, inget postsystem gör att även de små sakerna kan ta väldigt mycket tid och kraft…

I slutet på förra veckan fick vi virus på alla datorerna på jobbet, inklusive servern. Inte det minsta bra och väldigt tröttsamt.

I helgen var jag i Malawi och badade i Niassa-/Malawisjön. Ett par timmar efter att vi kommit upp från badet simmade två flodhästar förbi, precis där vi hade badat. Mycket fint att se flodhästar men lite underligt med tanke på att det är det djur i Afrika som dödar näst flest människor (efter malariamyggan). Hur som helst är det underbart vackert vid sjön!

I dag har jag åkt bil från Lichinga till Cuamba. Ett par gropar i vägen är nu så stora att hela bilen får plats (orsakade av regnen, som dock gör att hela provinsen blivit grön och att majsen redan vajar högt). Under resan läste jag ett utkast till en text av Hans Abrahamsson om internationellt utvecklingssamarbete, dess historia, civila samhällets roll etcetera. Det är lite speciellt att köra i groparna och läsa om satsningar på infrastruktur, att fara förbi små pallar med hinkar med gurkor och majs och läsa om jordbrukspolitik och -subventioner, att sitta där i biståndsbilen och läsa kritisk analys av vad svenska organisationer kan tillföra för mervärde till utvecklingen i de länder där vi arbetar.

Onekligen så ser man saker från andra håll, omvärderar och bråkar med sig själv om saker man har tänkt när man hela tiden konfronteras med andra verkligheter. Det är mycket som vänds upp och ner, lite kanske faller tillbaka på samma plats, andra saker hittar nya lådor att ligga i, i alla fall ett tag.

När vi kom fram till Cuamba var den fasta telefonledningen trasig, internet borta och mobiltäckningen försvunnen. Tålamod. Nu är allt tillbaka och jag ska äta grillad fisk (från Niassasjön) på en av de två restaurangerna i byn.

Veckotidningen Savana har utsett årets bästa respektive sämsta figurer i Mocambique 2008. På platsen som de bästa har de två: De ungdomar som i februari revolterade mot höjda priser på kollektivtrafiken och den präst som ställde upp i kommunalvalet för oppositionen i Gurue. På sämsta platsen finns oppositionspartiets ledare Afonso Dhlakama.

I februari 2008 höjdes bensin- och dieselpriserna och de minibussar som står för allra största andelen av Maputos kollektivtrafik meddelade att de tänkte höja priserna per resa från 5 meticais till 7,5 meticais per resa (1 meticais är ungefär 30 öre). Detta utlöste tumult i Maputo, bilar brändes, skyltfönster krossades och ett stort antal demonstrationer hölls. Savana korar nu de som var demonstrerade till årets figurer, för att de visade prov på civilkurage, för att de vågade säga ifrån, för att de visade att de som har det sämst ställt säger ifrån när det går för långt – att de använde demonstrationen ”det vapen demokratin ger de svagaste” för att visa det. Demonstrationerna ledde till att staten gick in och subventionerade bränsle till minibussarna.

Savana menar att det viktigaste som demonstranterna åstadkom var att ta politikerna närmre folket; de skapade en direkt koppling och visade vad som händer när man inte tar in sociala aspekter i ekonomin – de visade vilka människorna bakom numrena var. Tidningen fördömer förstörelsen som skedde samtidigt som demonstrationerna men understryker vikten av att se att våldet blir ett verktyg för de grupper som exkluderas och som inte har andra förhandlingsalternativ.

Den katolske  prästensom ställde upp för oppositionen i kommunalvalet i november, den andra figuren 2008, utnämner tidningen för att han lyckats med att nästan få till en andra valomgång i kommunen Gurue. 6 röster fattades för att regeringspartiets kandidat inte skulle få 50 procent av rösterna, vilket skulle innebära en andra omgång. Även om han inte vann menar Savana att det är en enorm prestation att komma så långt!

Partiledaren från samma parti Renamo, Afonso Dhlakama, utnämns till årets sämsta figur. För att han, enligt Savana, gjorde så att oppositionen förlorade i princip allt de vunnit under tidigare val, för att han styr partiet som om det vore en gerilla och inte en demokratisk organisation, för att han inte lyssnar till folket eller medlemmarna i partiet, för att han gör så att sakkunniga rådgivare flyr partiet. Savana menar att detta totala misslyckande kan leda till att ett nytt parti uppstår inom Renamo.

Tänker att Savana har högt i tak och att själva tidningen förtjänar en utmärkelse för att de vågar vara kritiska – åt flera håll!

Artikeln finns på Savanas hemsida: www.savana.co.mz (på portugisiska).

Israels ambassadör i Venezuela har blivit utslängd, tillsammans med sex andra israeliska diplomater, av Hugo Chaves på grund av massakern i Gaza.  Här i Mocambique hörs positiva röster som menar att andra statschefer borde vidta liknande åtgärder. Att de inte gör det visar att alla går i USAs ledband och saknar kurage, skriver några aktivister på maillistan Mocambiqueonline.

Följande artikel skrev jag till Hjo Tidning och SLA i december. Trevlig läsning (om du orkar, den ser väldigt lång ut här)! Bilderna är från Kooperation Utan Gränsers arbete i Zimbabwe (första bilden föreställer Hanna som nämns i texten).

Ett samhälle förändras för att det finns människor som orkar kämpa. Den första december är det internationella aidsdagen. Södra Afrika är den värst drabbade delen av världen vad gäller aidspandemien, i flera av länderna i regionen är över 20 procent av befolkningen smittad av hivviruset.

Men i stället för att än en gång konstatera något till synes hopplöst kan vi vända blicken mot just de där människorna som vågar och orkar, människorna som är pinnarna i statistiken som ofta är det som når oss i Sverige. Inte förstår man egentligen särskilt mycket av siffrorna som flimrar förbi, inte heller av korta nyhetsreportage. Vi förstår inga orsaker till problemen och vi ser inte människorna i sammanhanget. Det gäller inte bara katastrofen kring hiv utan även många andra katastrofer, däribland den pågående livsmedelskrisen. FN varnar för att 82 länder kan komma att lida av matbrist inom de närmaste månaderna samtidigt som världen producerar mat så att det räcker till och blir över för alla.

Jag besökte nyligen Zimbabwe, ett exempel på just ett sådant land som kommer upp på nyheterna som något helt vansinnigt; där härjar en galen diktator, där finns ingen mat till stora delar av befolkningen. Och det är trots att majoriteten av befolkningen har jordbruk som sin huvudsakliga sysselsättning. Zimbabwe är dessutom ett av länderna där hivprevalensen är över 20 procent. Jag kan inte förklara orsaker till problemen, men jag kan säga att det finns fler bilder av Zimbabwe än det som når oss genom tv och tidningar.

På landsbygden, ungefär tre timmar från Harare, besökte jag en kvinnlig bonde Hanna Dube. Hon är änka och plantuppfödare i ett program inriktat på livsmedelssäkerehet som Kooperation Utan Gränser driver tillsammans med den lokala aidsorganisationen Maso. Projektet arbetar för att förbättra livsmedelssäkerheten för cirka 2000 hushåll som är drabbade av hivpandemien, genom att någon i familjen är hivpositiv, att någon av föräldrarna i familjen har dött i hiv eller att familjen tar hand om andras barn som blivit föräldralösa på grund av hiv.

När jag kommer in på Hannas gård kommer hon emot mig i grön hatt och Mugabe-tshirt. Hon tar ett fast tag om min hand, sedan om hela mig, och säger att hon tycker att det är så roligt att få besök. Hon slår sig ner på ett getskinn, jag på en liten pall och vi pratar om hennes arbete. Moyo som arbetar i livsmedelssäkerhetsprogrammet hjälper oss med översättningen.

Med otrolig självkänsla berättar Hanna hur hon påbörjade sin plantuppfödning förra året, hur den bara växer och växer, och hur hon i dagarna ska gräva upp alla plantor och distribuera dem till 19 hushåll i hennes by, allt enligt överenskommelsen i projektet. Moyo berättar att kvinnan är en mönsterbonde – att det är så här alla plantuppfödningar borde se ut.

När jag frågar Hanna om jag får ta ett foto av henne flyger hon upp från getskinnet och säger att då måste hon byta om först – i den där tshirten vill hon minsann inte bli fotograferad – den duger bara som arbetskläder. Efter fotograferingen, där Mugabe inte fick vara med, visar Hanna upp sina plantor, hackar upp en sötpotatis som hon sätter i handen på mig och säger: ät! Sötpotatis är en av de grödor som programmet arbetar med, sojabönor är en annan. De är noga utvalda för att passa inte bara klimat och jord utan även den näringsrika diet som hivpositiva måste hålla för att klara av att leva ett positivt och långt liv. Förutom att lära sig att odla lär sig bönderna att förvara och tillaga produkterna för att tillvarata på näringen.

Tillbaka på Masos kontor blir jag stående vid en affisch med texten ”En nationell kris – Vi vann kampen för självständighet, kommer vi att förlora slaget mot aids?”. Jag tänker att det är otroligt att människor orkar, att de som är bland de mest sårbara bär det tyngsta lasset i kampen mot till synes oövervinnerliga katastrofer. Samtidigt tänker jag att det måste och kommer att gå, om de har klarat vad de har klarat i historien och det finns människor som Hanna som fortfarande kämpar.

Nu har jag kommit till Lichinga, min hemstad där jag dock än så länge inte har något hem, men det kommer. På flyget upp läste vi veckotidningen Zambeze som likt många andra dags- och veckotidningar innehöll ett antal annonser för traditionella läkare. En annons erbjöd behandling för/mot bland annat: impotens, affärsverksamhet, att kalla på en person som är långt borta, högt och lågt blodtryck, framgång i fotboll, sluta dricka och röka, dåliga andar, återskapa en förlorad kärlek, diabetes, bra resultat på tentor, säkerhet i hemmet, tur i jordbruket och malaria. 

Klistrar in annonsen om någon känner sig frestad att prova på.