Som om det inte vore nog förvirrande att befinna sig på en plats i livet blir det alltid lite snurrigt när man förflyttar sig. Det är många intryck, både i Sverige och i Mocambique. I Göteborg härom dagen demonstrerade Hamas med sympatisörer mot Israels ockupation och attacker. I dagens tidning här i Mocambique läser jag att tio personer dött bara sedan slutet av december 2008 på grund av regnen. Tänker att världen inte bara snurrar men att den även på så otroligt många sätt är en helt sjuk plats.

En vän berättade i dag för mig att han blivit utsatt för en ”marido espirtual” (”andlig make”); att han gift sig med en kvinna som sedan långt tidigare, i en lång och komplicerad historia, blivit gift med en ”andemake”. Denne andlige make utövade sedan sin makt mot den verklige maken som för en tid sedan var med om en svår bilolycka. Han berättar för mig att han fått höra att det var den andlige maken som utsatte honom för olyckan.

Efter detta samtalsämne fortsatte vi att prata om det kollektiva dåliga självförtroende som ibland tycks prägla diskussioner här, vare sig det gäller den nationella politiken eller relationer. Många gånger hör man exempelvis att ”Våra politiker här i Mocambique…” och så en radda negativa saker. Som om det bara vore Mocambiques, eller Södra Afrikas, politiker som inte lyckas föra den politik som folk vill… Detta är något som jag tänker återkomma till här på bloggen; om självbilder, bilder av andra och kollektivt självförtroende.

Nu är det dags att stänga av för dagen/natten för att sova ett par timmar innan jag ska åka till flygplatsen för att ta flyget till Lichinga.

Det är väldigt fint att vara tillbaka – det är varmt, ljust och pratsamt!

Jag var visst inte lika duktig på att skriva som jag hade hoppats på. Är nu tillbaka i Mocambique, kom till Maputo i dag och reser vidare upp till Lichinga i morgon. Lägger in några bilder från de två veckorna i Sverige, får ersätta det som aldrig blev skrivet. Först  kommer ett par bilder på mitt hus i Hjo, nyligen ommålat, fattas bara renovering av fönster, en bild på Hjo Kyrka och sedan några landskap från Värmland och Västra Götaland.

Just kommen till Sverige för två veckors semester. Jag ska försöka hålla mig och bloggen uppdaterad om vad som händer i Mocambique. Just nu håller jag mest på att vänja mig vid att det är mörkt, kallt och frost på bilrutan.

I dagens Noticias kan man läsa om bland annat att president Guebuza säger att främlingsfientligheten i Sydafrika inte får hota den regionala integrationen. Tidningen skriver också att den mocambikiska staten förväntas höja sina skatteintäkter med runt 10 % 2009 jämfört med 2008 och att antalet företag som finns under märket ”Made in Mocambique” nu är 36 antalet. De senaste tillskotten är en yoghurtfabrik och en madrasstillverkning, båda i Nampulaprovinsen. ”Made in Mocambique” eller ”Orgulhoso Mocambicano” är en kampanj för att främja produktion, konsumtion och export av mocambikiska varor.

Apropå kolerautbrotten som jag skrev om nedan (foto här intill från de första dagarna med kolera i Cuamba). Det är något speciellt med sjukhus i Moçambique, eller kanske snarare med personerna som arbetar i dem. Första gången jag var inne i ett landsbygdssjukhus i Moçambique var 2003 i ett distrikt i centrala Moçambique. På sjukhuset fanns en läkare Olivier, en kongoles. Engagerat och ingående pratade han om situationen i distriktet, bland annat att hälften av alla sängar upptogs av personer med hiv. Det som slog mig under besöket var de för mig enorma kontrasterna: Det jag såg: ett sjukhus utan resurser, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal, fullt av människor drabbade av epidemier främmande för mig, barn döende av sjukdomar som lunginflammation och malaria. Det jag hörde: En läkare som entusiastisk och till synes fullkomligt outtröttligt pratade om situationen som enligt honom hade många ljusa sidor.

Jag tänkte nog då att Olivier måste vara ett undantag, det kan inte vara normalt att ha en sådan kraft under sådana förhållanden, det är inte normalt att orka på det sättet. Under tiden här i Moçambique har jag haft glädjen att besöka ett antal sjukhus, såväl på landsbygden som i städer och slutsatsen är att Olivier inte var ett undantag (tyvärr är inte heller förhållandena på det första sjukhuset undantag, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal är ”normalt”). Man kan inte säga att Moçambique är fullt av engagerade läkare och sjuksköterskor, med tanke på hur få det finns av dem. Men av de jag mött är det många som gjort starka intryck.

När koleran bröt ut i Cuamba jobbade läkarna dygnet runt med att bygga tält, det fanns ingen plats inomhus, och skapa förutsättningar för att ta emot kolerasjuka. Inte en enda gång hörde jag någon av dem visa tecken på uppgivenhet. Trötta men samtidigt outtröttliga.

För ett par dagar sedan pratade jag med Olivier för första gången sedan 2003, det visade sig att vi har en gemensam vän, en av kollegorna på Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Olivier är i slutet av sin specialistutbildning till barnläkare. Under telefonsamtalet pratade han, återigen, engagerat och ingående om arbetet, att han varit i Canada ett tag men valt att komma tillbaka till Moçambique.

Kanske är anledningen till att jag tycker det är något speciellt med sjukhusen att upplevelsen av dem är så skild från det som den bild som ögat skapar.

Vatten är en sak som man inte tänker så mycket på så länge det är lagom. I Mocambique är det mycket som inte är lagom med vattnet.

Noticias skriver i dag om 42 kolerafall i Inhambaneprovinsen, och fyra dödsfall. I provinsen Manica ökade antalet kolerafall från 27 till 90 under mindre än en vecka, dödsfallen räknas till 9 personer. Kolera sprids genom smittat vatten och drabbar områden med dåliga vattenreniningsförhållanden. Cuambadistriktet (i södra Niassa) där jag tidigare bodde drabbades först av alla distrikt av kolera, innan regnsäsongen ens hade börjat. Förutsättningarna för att hantera ett kolerautbrott är dåliga och under de första dagarna låg människor på bänkar ute på sjukhusgården med dropp hängande i träd.

I dagens Noticias varnas för höga vattennivåer i Zambezifloden – ett område som nästan varje år drabbas av översvämningar som driver tiotusentals  människor på flykt och många förlorar sina hem. Kopplat till Zambeziflodens skriver Savana, en av Mocambiques veckotidningar,  i dag om elektrifiering av Tetedistriktet där den enorma Cahora Bassa-dammen, som dämmer Zambezifloden, är belägen. Det är svårt att få ihop att en provins med en enorm elproduktion (som till stor del exporteras till Sydafrika) endast är elektrifierad till 8 procent, men det är å andra sidan mycket man inte försår såväl med vatten som med elektricitet. I tidningen sägs det att samtliga tretton distrikt i Teteprovinsen ska elektrifieras under nästa år vilket ju inger hopp!

Den 19 november hölls kommunalval i Mocambique. Oppositionen, Renamo, led stora nederlag och kunde inte försvara sin ställning i de få kommuner där de tidigare hade majoritet. Givetvis är det mycket diskussion kring detta. När jag pratar med kollegorna visar det sig att inte många av dem röstade – de tycker helt enkelt inte att det finns någonting tillräckligt bra att rösta på.

Två år efter fredsavtalet 1992  hölls de första flerpartivalen i Mocambique. Den före detta befrielserörelsen Frelimo har hittills vunnit samtliga val och har således haft regeringsmakten sedan självständigheten. På svenska debattsidor har Mocambique av vissa svenska debattörer kallats för en diktatur och en enpartistat (bland andra Bengt Nilsson, Expressen, 15 sep 2008). Samtidigt som många mocambikier visar ett stort missnöje med den politiska situationen i landet verkar det vara få av dem som skulle beskriva sitt land som en diktatur. Snarare pratar man om kriser inom partierna, såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Under den senaste tiden har en rad kritiska röster inom Renamo höjts och missnöjet inom partiet är enormt. Inte minst riktas skarp kritik mot partiledaren Afonso Dhlakama och många kräver hans avgång för att partiet ska kunna gå vidare.

En åsikt som ofta kommer upp när partipolitiken diskuteras är att den verkliga oppositionen måste komma inifrån Frelimo, att det är där ifrån som en seriös kritik av den rådande situationen måste komma. Nästa år hålls nationella val och debatten kommer säkerligen att tätna för varje dag som går – såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Jag ser fram emot debatten och lovar att hålla er uppdaterade här på bloggen.

Gick just till affären, från kontoret, en promenad på några minuter, egentligen bara tvärsöver en gigantisk rondell. I rondellen ligger bland annat en kyrka och en moské, mitt emot varandra. På kyrkmuren står det skrivet ”Proletärer i alla länder förena er”, bokstäverna är gamla, minst 20-25 år, men verkar ha bitit sig fast i muren. Mitt emellan kyrkan och moskén ligger biblioteket. På dess vägg finns en målning (från samma tid som muren) föreställande uppsträckta händer där en av händerna håller ett gevär, en anna en bok och en tredje en hacka.

Jag antar att historien är närvarande, på ett eller annat sätt, över allt i världen, i Sverige har vi statyer av kungar till häst. Men när man kommer lite utifrån, från en annan historieskrivning (men samma historia) ser man saker med lite andra ögon och jag funderar på om samtidshistorian ändå inte är lite mer närvarande här än vad den är i Sverige.

(Ovan: Vägg från Maputos hamn: ”Leve marxism leninismen”, ännu ett av många exempel på den historiska närvaron.)

Noticias, den största dagstidningen i Mocambique, skriver i dag att 450 000 mocambikier kommer att vara beroende av matbistånd fram till maj 2009.  Som anledningar till krisen anges brist på dricksvatten såväl som vatten till bevattning, brist på matreserver, dåliga förutsättningar för att förvara jordbruksprodukter, kronisk undernäring och ständigt ökande priser på basvaror. Priset på sädesslag har i stora delar av landet ökat med 100 procent under året och den genomsnittliga prisökningen på basvaror under året ligger på runt 30 procent.

Över hälften av Mocambiques befolkning lever under FNs fattigdomslinje, 1 USD per dag, vilket innebär att marginalerna är oerhört små. Bland andra den nationella bondeorganisationen UNAC debatter aktivt frågan kring matsäkerhet och menar den måste lyftas till en mer strukturell och politisk nivå. UNAC kritiserar själva begreppet matsäkerhet och pratar istället om livsmedelssuveränitet. Det senare, till skillnad från det förra, har ett starkt rättighetsperspektiv och fokuserar på böndernas makt över sin egen situation, vad och hur de vill odla. I begreppet ingår även en kritik mot att ekonomiska intressen prioriteras före mänskliga liv och argument för statliga interventioner för att säkra mattillgången.

Till denna diskussion återkommer jag i senare inlägg!

När jag gick i skolan gillade jag mina skolavslutningar. I helgen var var jag på avslutnings-/examensceremoni på jordbruksfakulteten i Cuamba och fick tillbaka lite samma känsla i magen som jag hade när jag satt i kyrkan i Hjo. Samtidigt är det mycket som är annorlunda. På våra avslutningar i Hjo pratade vi om lov, fritid, tid att göra andra saker; mycket som hade att göra med någon slags frihet. Prästen höll tal om äpplen något år.

På avslutningen i Cuamba pratade ingen om frihet utan om arbete och ansvar. Om ansvar de nyutexaminerade har för att bekämpa den matkris som Mocambique, bland andra länder, befinner sig i. Om att det inte är någon annan som kommer att göra det, att de inte kommer få särskilt mycket hjälp och att ansvaret är deras. Tänk om prästen i kyrkan i Hjo sagt så till oss på skolavslutningen. Samtidigt kanske det skulle vara tänkvärda ord för alla studenter (inte bara i den fattigare delen av världen), ansvaret för att förändra kan ju knappast ligga på endast en del av världens befolkning.

Examensceremonin bjöd också på spektakel när alla finklädda studenter och inbjudna skulle sätta av ut på en åker (lervälling) för att inviga det nya agroforestrycentret som bland andra Kooperation Utan Gränser Mocambique stödjer. De första 100 träden på centrets åker är nu planterade. Centret blir en mötesplats för studenter, lärare och lokala småbönder. Ett antal kampanjer kommer att knytas till centret, bland annat för förbättrad livsmedelssäkerhet, mot okontrollerade bränder och kring frågor som rör debatten om den gröna revolutionen. Centret är ett samarbete mellan Vi skogen (Kenya), Afrikagrupperna, den lokala bondeunionen UCASN, den nationella bondeorganisationen UNAC, jordbruksfakulteten och Kooperation Utan Gränser.

Blev alldeles varm när jag läste tidningen i morse: I går godkände Mocambiques parlament en lag som skyddar människor som lever med hiv mot diskriminering. Detta är ett resultat av flera års påverkansarbete som till stor del drivits av organisationer från det mocambikiska civilsamhället och godkännandet är en enorm seger!

Den nationella hivprevalensen för den vuxna befolkningen i landet är 16 procent men med stora variationer mellan olika regioner. Värst drabbad är huvudstadsprovinsen Maputo med en prevalens på cirka 25 procent.

Ett antal progressiva lagar har under de senaste åren antagits, bland annat jordlag och familjelag. Lagarna ugör viktiga juridiska verktyg för kampen för mänskliga rättigheter men är långt ifrån tillräckliga. Generellt har medborgarna i Mocambique lite kunskap om sina rättigheter och hur de ska försvara dem och såväl det civila samhället som staten har en tung uppgift att fylla dessa tomrum. Men icke desto mindre är gårdagens godkännande ett stort och viktigt steg!