Notícias skriver i dag att det i Mogincual, ett distrikt i Nampulaprovinsen, finns misstänkta fall av en sjukdom vars vetenskapliga namn är ”konzo”. Sjukdomen, som kan leda till döden, förlamning och skador på inre och yttre organ, orsakas av att människor äter en viss typ av kassava. I Mogincual är över hälften av de knappt 100 000 invånarna beroende av denna kassava på grund av brist på tillgång till annan mat.

Förra året drabbades Mogincual av cyklonen Jókwè vilket har ytterligare försämrat situationen; människor har satsat allt de har för att bygga upp sina hus som cyklonen tog med sig. Folkhälsan i distriktet är minst sagt alarmerande. Enligt de lokala hälsomyndigheterna besökte förra året 7879 gravida kvinnor hälsoposterna. Av de födda barnen ligger 6765 barn under vad som kan anses en normal fysik.

Den lokala hälsomyndidheten menar att det är svårt för dem att säga till människor att de inte ska äta den farliga typen av kassava eftersom det inte finns någon annan mat att tillgå i distriktet.

Jag har aldrig hört talas om sjukdomen tidigare sökte lite information och kom till en sida som berättar om när svenske läkaren Hans Roslings första gången kom i kontakt med symptomen. Så här lyder ingressen:

Upprinnelsen till Hans Roslingsforskning var det brev han fick den 21 augusti 1981 från en italiensk nunna. Hon arbetade på en missionsstation i en avlägsen del av Nacaladistriktet i norra Moçambique. Själv var Rosling ansvarig för hälso- och sjukvården i detta distrikt under åren 1979-1981. Nunnans brev löd i korthet: ”De senaste dagarna har 30 kvinnor och barn kommit till min dispensär med förlamningar i benen som inte liknar något jag tidigare sett. Det kommer fler och fler varje dag. Kom hit!”

Intressant läsning för den som är intresserad (om än lite teknisk) finns på http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=2024&a=4217&l=sv.

I veckan fyllde Robert Mugabe 85 år. I veckans Savana kan man läsa om kalaset. Målet var att samla in 250 000 USD till kalaset men man lyckades bara med 110 000 vilket innebar att det endast blev 2000 champagneflaksor, 500 whiskeyflaskor, 8000 humrar, 3000 chokladtårtor och lite annat smått och gott.

Man får väl lov att gratulera presidenten! Kanske gör sig bäst med Savanas ord: En lyx när halva befolkningen överlever tack vare matbistånd.”

En sak som jag verkligen saknar i Lichinga är att det inte finns några tidningar, varken dags- eller veckotidningar. Det är dessutom lite svårt att förstå varför det inte finns några tidningar med tanke på att det faktsikt går flyg hit upp flera dagar i veckan. Hur som helst, några tidningar finns det inte.

I veckan kom en journalist från tidningen Savana till oss för att göra en intervju om programmet, om hur 2008 hade gått, vilka framtidsplaner vi har etcetera. När intervjun var klar frågade journalisten om han kunde få låna en dator hos oss för att skriva in texten. Också det lite svårt att förstå – hur den provinsiella tidningsredaktionen inte har tillgång till dator…

Har blivit mycket bättre i foten men är fortfarande inte bra och därmed alltså fortfarande sängliggande. Har tittat på ett antal Wallanderfilmer och reflekterat över eventuella likheter mellan herr Wallander och mig själv – med all säkerhet ett säkert tecken på att det verkligen är dags att bli frisk och komma ifrån sängen.

På söndag flyttar jag till nya huset – känns hur bra som helst!

Häromdagen nämnde jag mitt fotproblem. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv men i måndags fick (till och med) jag  (envis som jag är) inse att så inte var fallet. Foten var då så stor att jag knappt kunde få på mig skon och fortsatte bara att växa och få en allt mer ohälsosam färg. Jag ringde till en läkare som sa åt mig att komma till sjukhuset omedelbart.

När han fick se foten sa han till mig att jag omedelbart skulle läggas in på sjukhuset. Detta tyckte jag var lite väl drastiskt och förhandlade mig till att jag skulle vara hemma (på pensionatet). Order om att vara sängliggande, med foten högt och inte göra någonting tills det blivit bra. Fick med mig två olika mediciner.

Är inget vidare bra på att göra ingenting under längre tid (typ mer än ett par timmar) och håller på att bli helt tokig. Fotens volym minskar så sakteliga men det är långt ifrån bra. Har försökt kolla runt lite vad det kan bero på, den starkaste teorin just nu är att det är ett spindelbett. Tudo é possivel…

Det var länge sedan jag hade en tv som jag tittade på. Pensionatslivet gör emellertid att tillgången till tv ökar, likaså min försåelse för varför jag inte har tv. Kollade en liten stund på CNN igår, bland annat ett inslag om själva kanalen där de med mullrande, manlig reklamröst basunerar ut att när någonting händer är de redan där – om det så är i Irak, i Israel eller något annat konfliktdrabbat område. Det är som att de säljer misären. De är bara där det är finns en katastrof. En kompis kommenterade häromdagen: Ibland tänker man att världen går framåt, att utvecklingen är positiv, men så tittar man på BBC eller CNN och alla drömmar går i kras, särskilt om man bor i Afrika.

En sak är att försöka visa någon slags bild av vad som händer. En annan sak är att frossa i människors misär och olycka och konsekvent utelämna alla tecken på positiv utveckling.

Idag har jag fått inflammation i vänsterfoten, den är nästan dubbelt så stor som den högra, helt knallröd, har ett märkligt sår och det går knappt att stödja på den. Anledning: ett litet irriterande myggbett som blivit inflammerat. Borde ta någon form av antibiotika men är knepigt eftersom jag eventuellt är allergisk mot penecillin (var det när jag var liten och har aldrig tagit det) vilket skulle kunna leda till en reaktion lång värre än en inflammerad fot, särskilt med tanke på sjukvårdens kapacitet på denna plats. Känner mig lite ynklig. Förutom att jag är ilsk över tv:n.

Upphör inte att förundras över människors förmåga att bära, cykla eller köra allt möjligt och omöjligt. Ovan en kvinna som bär en hacka på huvudet, en helt fantastisk balans får man säga. Bredvid henne en man med en ansenlig mängd bambustänger på cykeln. Ännu en bra balans.

Den senaste tiden har det varit lite svårt att finna balansen i mängden jobb som ska göras, det blir att man jobbar nästan alla dygnets vakna timmar. Kanske oftast för att det faktiskt leder någon vart men ibland av ren envishet, att jag tänker att jag till varje pris ska få något avslutat innan jag går hem. Jag är en stor vän av envisheten men tänker att det nog måste finnas gränser…

När jag var i Cuamba passade jag på att besöka ett av Afrikagruppernas projekt, en testklinik och ungdomsmottagning, som jag var handläggare för. En mindre kris uppstod på grund av ett antal förseningar och oklara beslut och testkliniken och ungdomsmottagningen stod i princip utan lokal. Med lite olika medel (bland annat ekonomiskt bidrag från Rotary Hjo) och ett stort mått envishet lyckades vi ordna finansiering för renovering av en husruin som fanns på vårdcentralsområde i Cuamba. I veckan blir huset klart och nästa vecka är det inflyttning.

Nedan ett par bilder från innan renoveringen (den andra bilden är innifrån), och ett par bilder från denna vecka.

I onsdags var det ”bondens dag” på experimentfältet för agroforestry i Cuamba. Syftet med dagen var att bönderna ska vara där och lära sig, utbyta idéer med varandra och med studenter från jordbruksfakulteten.

För två månader sedan var bönderna på fältet för första gången, denna gång kunde de jämföra med vad som fanns tidigare (i princip ingenting). Onsdagen bjöd på många livliga diskussioner om allt ifrån diken, olika sätt att plantera mandioka, hur olika växter kan användas för medicin.

Agroforestryprojektet har gjort att universitetet för första gången öppnats upp för småbönderna i regionen som också tar steg framåt och nu till och med vågar kritisera universitetet för att de inte levererar någonting till befolkningen – de skickar bara ut folk som vill göra studier och sedan händer ingenting.

100 bönder hade bjudits in till dagen och nästan alla dök upp och härdade ut gassaande sol och ösregn om vartannat. Efter studiebesök på fältet samlades de olika bondeunionerna var och en för sig och diskuterade vad de sett och lärt och hur detta skulle kunna implenteras i deras jordbruk.

På bilden ovan: en bonde förklarandes för de andra bönderna hur man gör ett dike som motverkar erosion, ger vattenkällor på fältet och behåller näringsrik jord.

På bilderna nedan: 1. (repetition ovan, vill inte försvinna) 2. Visning hur man ska rensa ut solrosplantor angripna av ohyra utan att fler plantor blir smittade 3. Förklaring av olika grödor som odlas sida vid sida, i detta fall sorgum och ananas 4. Bönder i diskussion om ogräsplantor 5. Fundersam bonde 6. Majsfält 7. Cecilia, en av bönderna som i oktober besökta Vi skogen i Kenya för att sedan fungera som utbildare i agroforestry i de lokala bondeunionerna 8. Lunch under ett mangoträd 9. Mandiokaplantering

Efter en vecka i Cuamba är jag nu tillbaka i Lichinga och utlovar bättring på uppdateringsfronten här på bloggen. (I Cuamba var det lite tunt på internetfronten. Precis just nu när jag skrev detta försvann internet härifrån också.) Ska ladda försöka ladda upp bilder och lite annat. Här i Lichinga fortsätter pensionatslivet, var och kollade på huset igår och det är väl lite sådär färdigt. Fortfarande inget vatten och badrum utan ytskikt…