Notícias rapporterar att Mocambique får högt betg av Internationella Valutafonden (IMF) för sin ”makroekonikiska prestation”. I princip alla riktlinjer har följts dikterade av IMF har följts,inflationen var i december 2008 6,2 procent och den ekonomiska tillväxten ligger på runt 6 procent. Regeringen uppmuntras av IMF att följa samma finans- och penningpolitik.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att tänka på Joe Hanlons reflektion som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan (se https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/01/29/klokt-om-odmjukhet-bistand-och-givare/), om motsägelserna i de internationella systemen; ett säger att vi ska garantera skolgång och sjukvård till alla människor, ett annat säger att det primära målet är att hålla makroekonimisk balans.

Det är märkligt hur ett land som Mocambique förväntas lösa några av de största väldfärdsutmaningarna utan att spendera en krona – allt för den finansiella stabiliteten!

mellan Lichinga och Cuamba, beskriven i ett inlägg lite längre ner här på sidan. Med på fotona några av kollegorna från programmet.

I dag har jag besökt det experiementfält för agro forestry som Kooperation Utan Gränser stödjer i Cuamba. Sedan i början av november när arbetet började på fältet har det hänt otroligt mycket, man bli alldeles varm i magen av att se det. Det började med 10 hektar sly, träd och bråte – i dag ser det helt annorlunda ut!

Enligt Millenniemålen ska barnadödligheten minska med två tredjedelar och mödradödligheten med tre fjärdedelar till 2015. I Maputo hölls i veckan om hur hälsosektorn lyckas inom dessa områden.

Mödradödligheten i Mocambique är cirka 0,4 procent och barnadödligheten är cirka 12,5 procent. I Mocambique dör 11 kvinnor per dag på grund av komplikationer under graviditet och förlossning. Man räknar med att 75 procent av mödradödligheten orsakas av faktorer som relativt lätt skulle kunna förebyggas. Siffrorna är höga men enligt hälsoministeriet ses en klar förbättring de senaste 10 åren.  (Notícias idag)

För mig är siffrorna nästan ofattbara, att fler än ett av tio barn inte överlever sina fem första år och att nästan en av 200 förlossningar leder till döden. Med i tanken ska man ha att det inte är ovanligt att en kvinna under sitt liv här föder 10 barn.

Den 11 februari hölls omval i Nacala Porto, den enda kommen där det blev omval efter kommunalvalet i november. Valdeltagandet var 54 procent, ungefär som vid det första valet (56,8). Vinnare blev Frelimos kandidat, Chale Ossufo. Valet genomfördes utan större tumult. Renamo hävdar valfusk och godkänner inte resultaten men så väl den lokala som den nationella valkommissionen har slagit fast att Frelimos kandidat segrat. Detta innebär att oppositionen Renamo förlorade i samtliga fem kommuner där man innan valet i november hade majoritet.

I går reste vi från Lichinga till Cuamba. Uttrycket ”passa-se” på portugisiska stämmer väl överens med hur läget är. Det brukar användas när folk ska beskriva att man kommer fram men inte så mycket mer än så. Lervälling, gropar stora som hela bilen, ösregn (vilket dock gör provinsen oerhört vacker och böndernas machambas lyser i grönt). Och så fick vi punktering. Men allt löste sig och vi kom fram, lite mörbultade. På hotell ”Vision 2000” i Cuamba är allt som vanligt. Det finns inget vatten i kranarna, alla kranar i mitt badrum är dessutom strömförande, man får sig en liten kyss så fort man tar i något vilket väl kanske inte är sådär jättebra.

I dag har vi haft projektkommitté hela dagen, en sådan där bra arbetsdag fylld av diskussioner. Om moms på inköp av getter, strategier för att mainstreama jämställdhet och hiv inom partnerorganisationerna, hur den provinsiella bondeunionen bäst kan sprida kunskap om regeringens jordbrukspolitik och huruvida det är rimligt att finansiera juice för 122 500 meticais (cirka 40 000 kronor) till ett nätverk med hivpositiva.

Projektkommittéerna, dit organisationer i provinsen kan skicka sina projekt för att ansöka om pengar, är verkligen tillfällen för  kollektiv reflektion. Hur lång väg det är men att det är ändå går framåt. Vi diskuterade en bondeorganisation som ännu inte har stagdar och inte blivit registrerad som organisation. En av kollegorna pratade om processen, att ingen av medlemmarna har id-handlingarna, de bor en dags bilresa från Lichinga, närmaste stället där det kan ordna. Innan medlemmarna fått id-handlingar kan organisationens dokument inte påbörjas.

När jag kom till kontoret vid halv sju-tiden öppnade jag outlook för att ladda ner mail. Efter 4 timmar hade 6.41 kB laddats ner. Det är mycket som kan ta lång tid, kanske just därför viktigt att vara mitt i det för att man ska förstå…

I Zambeziprovinsen har tre personer dött, 12 skadats, 25 hus bränts ner och 103 personer blivit bostadslösa, infrastruktur förstörts och 12 personer anhållits. Anledningen är frånvaro av regn och att delar av befolkningen anklagar vissa personer i samhället för att de har ”tillfångatagit regnet”. Enligt Notícias är de som blivit utsatta för befolkningens vrede människor som har det lite bättre ställt.

300 kommunalt anställda i Nacala strejkar för att det inte fått lön i december och inte den extra ersättning som ska betalas ut på decemberlönen. I kommunen pågår kampanjarbete inför andra valomgången. Protesterna är så starka att ordföranden i kommunfullmäktige (från Renamo som alltså fortfarande sitter fram till omvalet) inte kan vistas ute. Renamo menar att detta är ett av Frelimos sätt att förstöra deras valkampanj. Företrädare för arbetarna menar att det inte har med saken att göra, de vill bara ha sin lön. (Notícias i dag)

Afrikanska Unionen (AU) valde i tisdags Libyens president Kadhafi till sin president. Det är första gången en person från norra Afrika väljs till president i AU sedan dess grundande 2002 och valet är minst sagt kontroversiellt. Kadhafi har redan gjort uppmärksammade utspel där han säger att demokrati och flerpartisystem inte passar Afrika där det är sociala system som styr och inte politiska. Han använder våldsamheterna efter valet i Kenya som exempel på att flerapartival inte fungerar på kontinenten. Kadhafi har haft makten i Libyen i fyra decennier. Enligt AUs konstitution är syftet med unionen att främja demkrati, folkligt inflytande och ett gott/transparent styre. Dessa utgångspunkter gjorde att Tanzanias president, Jakaya Kikwete som tidigare var president i AU, uteslöt Guinea-Conakry och Mauretanien med anledning av statskupperna i dessa länder. Kadhafis utspel väntas möta stort motstånd i många afrikanska länder som kämpat i decennier för sina demokratiska styrelseskick. (Notícias idag)

(Infogar en bild av Kadhafi från Notícias hemsida, känslan i bilden rimmar på något sätt väl med det ovan skrivna.)

I fredags var jag på begravning för kollegan, Avelino, som dog i onsdags. Första delen av ceremonin hölls på sjukhuset där det finns en sal, som ett slags kapell, i anslutning till bårhuset. Avelino var katolik, i Nampulaprovinsen finns ungefär lika många katoliker som muslimer.

Under mässan talades mycket om tro och om vikten av att inte bara tro utan att leva så som man tror. Personen som höll i mässan bollade hela tiden mellan kristendomen och islam, mellan att gå i kyrkan och gå i moskén, att det viktigaste inte är vilken religion utan att tro och att leva därefter. Han hade glömt bibeln på portugisiska så allt som lästes var på lokalspråket macua och översattes sedan fritt.

Innan jag åkte till Nampula samlades alla kollegor här på jobbet och vi pratade igenom det som hänt och hur vi skulle göra nu. De berättade för mig vad som förväntades av mig som representant för Avelinos senaste arbetsplats. Om samtal med familjen, särskilt änkan, innan och efter begravningen. Och om att jag förväntades hålla tal under själva jordästningen.

Efter ceremonin på sjukhuset bar det av till kyrkogården, ett tåg av bilar och lastbilsflak fyllda av människor. Även vad gäller kyrkogårdar ligger religionerna grannar med endast en mur som skiljer dem åt. Väl där var det just så som kollegorna sagt till mig, att jag förväntades säga något. Ännu en utmaning och en lärdom; att i 40 grader, stekande sol och inför 200 personer hålla tal på portugisiska på en kollegas begravning.

I dag har jag skrivit kontrakt på huset och firar detta med att lägga ut lite foton på bygget här. Några utifrån, några innifrån, en på det lilla uthuset där jag eventuellt ska bo innan huset blir klart, ett par från vägen till/från huset som lämnar lite övrigt att önska…

Notícias skriver i dag att bron över Zambezifloden blir klar i tid och kommer att överlämnas i juni detta år. Bron vid det lilla samhället Caia har varit planerad sedan självständigheten, brofästena påbörjades 1978. Sedan bröt kriget ut och infrastruktur blev mål för bombningar och alla väg- och broprojekt (bland annat) avstannade fram till fredsavtalet 1992. Bron är en del av huvudväg nummer 1 som binder samman Mocambique från norr till söder. Förutom att vara den saknade länken av vägen har bron en stor symbolisk betydelse för nationell den nationella enheten.

Förutom att jag är generellt svag för broar är denna bro lite extra, 2003 tillbringade jag en månad i Caia tillsammans med ett team som gjorde en socioekonomisk förstudie för just denna bro. Denna månad fungerade som en intensiv skola i hur saker fungerar på distriktsnivå i Mocambique. (Det var även där jag träffade den kongolesiske läkaren som jag skrev om i ett inlägg i december om outröttlig sjukvårdspersonal.)

Som utlovat finns här ett par bilder från brobygget, tagna i oktober 2007.