I Mocambique är den förväntade livslängden för en person som överlever sina första fem år cirka 40 år. Det pendlar lite mellan åren, ibland säger beräkningarna 38-39 år, ibland 40-41 år. I Sverige är den förväntade livslängden cirka 83 år.

Idag väcktes jag av ett telefonsamtal från grannen till en kollega. Grannen meddelade att kollegan hastigt gått bort igår i Nampula (huvudstaden i grannprovinsen). Han hade varit sjuk men var på bättringsvägen, har haft kontakt med hans fru de senaste veckorna. Kollegan var strax över 40 år och började jobba hos oss i augusti, en lugn och klok person.

Även om statistiken kan säga oss en sak om vad som är ”normalt” kommer detta aldrig bli normalt, inte för någon. Inte för familj, för vänner eller för kollegor. Jag tror inte att det finns någon plats på jorden är livet så relativt att det ett tidigt och hastigt dödsfall är normalt, oavsett vad statistiken säger. Idag åker jag till Nampula för att träffa familjen.

I dag har jag haft ännu en sådan där riktigt bra dag på jobbet (en sådan som med marginal kompenserar frånvaro av bostad). Var på möte med Malonda (Sidafinansierat privatsektorinitiativ i provinsen) och GED (Sidafinansierad institution med uppgift att stimulera utvecklingsdebatt och -studier i provinsen) och Sidas representant i provinsen. Vi träffades för att diskutera hur vi ska följa upp en studie och ett seminarium som gjorts på temat deltagande demokrati och decentralisering.

En riktig utmaning hur verktygen kan användas för att inte bli om folk och för en elit ,utan om folk och för folk. Vi diskuterade möjligheten att ta fram ett studiecirkelmaterial med bilder och enklare texter.  Vi på Kooperation Utan Gränser fick i uppdrag att ta fram ett förslag till detta. Inte helt lätt men skam den som ger sig!

Mocambique är inne i en enorm decentraliseringsprocess där mer makt ska finnas på distriktsnivå där beslut ska fattas som rör distriktet. Strukturer har skapats för ett bredare folkligt deltagande med kunskapen om rättigheter och skyldigheter bland befolkningen är generellt väldigt låg. Dessutom är det ju naturligtvis inte helt konfliktfritt när den högre nivån ska lämna ifrån sig en del av sin makt till den lägre. Kanske ännu mer konfliktfylld är processen där distriktsregeringarna ska dela den lokala makten i forum öppna för civila samhället.

Hur som helst är det en spännande process och att få arbeta mitt i den tillsammans med kunniga och engagerade personer är väldigt stimulerande. Just sådant som får en att längta efter att gå till jobbet trots hög ”normal confusion level” och alla de svårigheter som var dag bjuder på…

Dagstidningen Notícias meddelar i dag att cirka 13 procent av Mocambiques befolkning har tillgång till el jämfört med 8 procent för fyra år sedan. Man räknar med att cirka 613 000 hushåll har legal elinstallation vilket motsvarar cirka 3 miljoner människor. Mycket goda nyheter inte minst eftersom det är landsbygdselektrifiering som står för en stor del av förändringen.

Foto av målning från Revolutionsmuséet i Maputo. Samora Machel (en annan av hjältarna) på Maputos gator efter segern i befrielsekriget. Efter Mondlanes död blev Samora Frelimos ledare tillika Mocambiques första president efter självständigheten.

En av huvudnyheterna i dag handlar om firandet av Hjältarnas dag igår. Cirka 40 000 personer samlades i Eduardo Mondlanes hemby i Gazaprovinsen för att högtidlighålla att det var 40 år sedan Mondlane dog. I sitt tal i går underströk president Guebuza att Mondlanes ord är lika giltiga i dag som de var för under befrielsekampen.

I Nacala-Porto där det inom kort ska hållas kommunala omval är det oroligt i kampanjandet. Polisen har under veckan arresterat ett antal personer för att de brutit mot lagen, samtliga från oppositionen. Det bådar inte gott inför valen, uppföljning utlovas här på bloggen.

Mitt på dagen i dagen hörs plötsligt ett väldigt liv på gatan utanför kontoret. Hög musik dånar från fem gigantiska högtalare som ställts på ett bilflak som kör runt kvarteret. Dansmusik varvas med ett budskap som en person inifrån bilen ropar ut: ”Imorgon kära medborgare tillträder nye kommunalrådet – alla är välkomna till invigningen. Härmed utropas morgondagen till provinsiell helgdag – alla arbetare är lediga!”

Så då var det bara att göra om veckans planering… Till saken hör att även gårdagen var ledigt – då var det för att högtidlighålla ”hjältarnas dag”. Detta är emellertid en årlig helgdag som inte utropas dagen innan. I år var 3 februari särskilt uppmärksammad eftersom det var 40 år sedan befrielsearméns och numera regeringspartiets grundare, Eduardo Mondlane, dog.

Mocambikiska vänner brukar ibland ironiskt kommentera alla dessa lediga dagar med frågan om hur vi ska kunna skapa utevckling i det här landet om vi ska ha ledigt hela tiden? Vi är redan försenade så här gäller det att jobba på…

Har kommenterat min bostadssituation ett antal gånger här på bloggen. I dag tog den en ny vändning. Besökte lägenheten som jag skulle ha flyttat in i 6 januari. Situationen blir bara värre och värre (var där första gången i oktober och då var hela lägenheten uppochnervänd, nu är det värre, har bland annat börjat komma upp vatten ur köksavloppet). Jag sa upp kontraktet på stående fot.

Kände mig helt tom efteråt men tog nya krafter och ringde till ägaren till ett egentligen alldeles för stort hus och sa att jag gärna vill ha det. Ägaren, som befinner sig i Malawi arbetandes på mocambikiska ambassaden, sa att han på fredag skulle komma med alla arbetare och maskiner och på tre veckor ska huset vara klart. Tills dess kan jag bo i en litet uthus på gården (som är helt omgivet av höga majsplantor). Detta kommer med all säkerhet bli en följetong här på sidan – lovar uppdatering!

Nedan ett par foton från rondellen här i Lichinga som jag skrev om för ett tag sedan; kyrkan med proletärmuren, moskén, regeringsbyggnaden och bion. Mocambique är inte bara landsbygd och leriga vägar (i bland blir det mest det på fotografierna).

Programmet genomgår just nu en omfattande omstrukturering vilket bland annat innebär att all personal ska samlas på kontoret i Lichinga. Med anledning av detta hade vi stora flyttdagen i förmiddags. Kontoret är fullt av ikeamöbler så det var bara att ta fram ikeanyckeln…  Här tillsammans med kollegorna Castro och Mais Tempo (ja, mannen heter ”Mer Tid” på portugisiska).

Igår kväll var jag på restaurangen på hotellet här i Lichinga tillsammans med två vänner. Vi kom till restaurangen nästan utsvultna och knaprade snabbt i oss jordnötterna som ställdes fram på ett litet fat tillsammans med drickorna. Vi bad att få ännu ett fat (man vet aldrig hur länge (många timmar) maten kan dröja). Kyparen sa till oss att det kunde vi inte få för vi hade redan fått vår ranson. Vi sa att vi kunde betala för att få extra nötter men det gick inte heller, nötterna var nämligen inte till salu.

Det är inte sällan sådana saker händer här. Om det inte finns socker på ett café kan man ibland inte beställa en kopp te, eftersom te måste drickas med socker.

För ett tag sedan lunchade jag med  en vän på en ”baraca” (enkel restaurang). Han beställde kyckling och och cima (typ ”majspasta”, äts som ris), de hade ingen rätt utan kött så jag beställde bara cima med tomatsås. Vi fick massvis med mat, vi åt och sedan kom notan men min mat fanns inte där. Vi frågade om de kanske hade missat den? Kyparen svarade att man inte kan ta betalt för att någon äter cima med tomatsås, det är ingen maträtt.

Det gäller att hänga med i svängarna vad som kan säljas och köpas…

I veckan mottog jag Joe Hanlons nyhetsbrev som bevakar utvecklingen i Mocambique.

Nyhetsbrevet rapporterar bland annat om att ingen av cheferna på banken ”Banco Austral” kommer att åtalas för mordet på Antonio Siba-Siba Macuacua. Banken var tidigare statlig ägd och hette då ”Folkets utvecklingsbank” men tvingades privatiseras 1997. Banken missköttes och blev extremt skuldsatt. Siba-Siba utnämndes som chef för att förbereda banken för en andra privatisering och genomföra ett ”återhämtningsprogram”. 11 augusti 2001 mördades Siba-Siba på bankens huvudkvarter i Maputo.

Klassrum i Carrupeiaskolan, Nampula stad.

En annan sak som nyhetsbrevet tar upp, och som varit stora nyheter här de senaste dagarna, är att 1 700 000 barn börjar grundskolan denna månad med att fattas skolplatser för 300 000 barn i grundskoleåldern. Det är inte bara platser som saknas utan även kvalité i undervisningen. I Maputo, där de mesta resurserna finns samlade, klarade bara 30 procent av eleverna av slutproven i tionde klass förra året. Vice utbildningsministern kommenterar att de fortfarande är långt kvar till Mocambique har tillräcklig lärarutbildning som kan utbilda tillräckligt många och med bra kvalité.

Informell radiohandlare på marknaden i Cuamba

En tredje fråga som lyfts i nyhetsbrevet är att riksdagen godkänt en ny förenklad momslagstiftning för informella handelsmän och ”småföretagare” (ej att förväxla med vad som i Sverige brukar kallas för småföretagare, här handlar det om någon som har ett litet torgstånd eller under andra enklare former säljer varor eller tjänster). Det har visat sig att den nuvarande momslagstiftningen är alldeles för krånglig – den informella sektorn och småföretagare utgörs ofta av människor med begränsade läs- och skrivkunnigheter. De skräms bort av den krångliga lagstiftningen och reusltatet blir att de inte går in i den formella sektorn och därmed inte bidrar till statskassan. Nu har alltså beslut fattas om en förenklad momslagstiftning för dessa grupper.

I slutet av nyhetsbrevet gör Hanlon en reflektion kring dessa tre företeelser och konstaterar att de alla har att göra med den mocambikiska regeringens försök att lindra effekten av givarsamhällets politik och policies från 1990-talet:

Folkets utvecklingsbank privatiserades trots folkligt och politiskt motstånd. Under 90-talet dikterade IMF att Mocambique inte hade råd med allmän grundskola varför tillväxten på skolplatser stod stilla fram till 1997, dessutom tilläts ingen utvidgning av lärarutbildningen. Detta förändrades drastiskt med Millenniemålen – helt plötsligt var utbildning för alla en prioritet. Världsbanken har dock fortsatt restriktioner vad gäller lärarutbildningen som nu bara är ettårig. Samma visa för skattelagstiftningen. I mitten på 90-talet tvingade IMF att ändra sin skatte- och momslagstiftning, även detta trots ett massivt motstånd som sa att detta var allt för komplicerat vilket det ju alltså också var. Resultatet är att människor håller sig utanför den formella sektorn.

Jag klistrar in de sista delarna av Hanlons nyhetsbrev (och hoppas att någon orkat läsa så här långt för det är en väldigt bra poäng i dessa rader):

”All three were opposed by the government and public opinion at the time, which was taken by donors as evidence of poor governance, stupidity, and obstreperousness. This justified strict conditionality and even threats to cut all aid to Mozambique if these imposed policies were not accepted. Donor memories are short. Universal primary education and the Millennium Development Goals are now so totally accepted that many donor staff in Maputo probably cannot imagine that their own agencies opposed expansions of primary education only 15 years ago. And from short memories comes arrogance — donors feel justified in pushing policies which are “obviously” correct because they do not remember what happened 10 or 15 years ago when obviously correct policies were imposed.

Donor staff leave after two or three years, but as we see in this newsletter, it can sometimes take more than a decade to clean up the mess they leave behind. Thus drawing attention to forgotten history is an appeal for humility and leaving more space for alternative policies.”

Kloka rader som manar till reflektion…

Har äntligen fått tummen ur och uppdaterat hemsidan med foton från december. Besök gärna www.kajsajohansson.se.

Under de senaste dagarna har nya konflikter blossat upp inom Mocambiques största oppositionsparti Renamo. Partiledaren Afonso Dhlakama menar att partiet borde inta positioner i kommuner där de ansett sig vinna kommunalvalet i november förra året (men där alltså inte den officiella valkommissionen är av samma åsikt gällande resultatet). Dhlakama menar att Renamos företrädare ska ”ta makten”  samtidigt som Frelimos (regeringspartiet, tillika de som officiellt vann) kandidater intar sina positioner i kommunerna.

Flera tunga namn inom Renamo har officiellt höjt sina röster mot detta förslag. Senast var Maria Moreno, ansvarig för Renamos riksdagsgrupp, som förklarade att hon inte var överens med Dhlakama och att hon inte blivit informerad innan han gjorde uttalandet. Moreno är ett av de tyngsta namnen inom partiet och även partiets kandidat i kommunalvalet i Cuamba, Niassa. (Från O Pais, en av de mer konservativa dagstidningarna i Mocambique.)

Även andra Eduardo Namburete, Renamos kandidat i Maputo, går emot Dhlakams linje och säger att han inte tänker inta posten som president i kommunen eftersom han erkänner David Simangos, Frelimos kandidats, seger i valet.

Detta är bara en av många förvirring som pågår inom oppositionen och som onekligen gör den mindre och mindre trovärdig.

Eduardo Namburete