I dag har jag haft en fantastisk dag på jobbet. En sådan där dag när jag förstår precis varför jag vill vara här och jobba just precis med detta. Under förmiddagen var hela arbetslaget samlat och reflekterade kring de sista månaderna förra året och planerade för de kommande månaderna. Ofta när vi har just reflektionsövningar blir jag helt varm i magen och tänker att mina kollegor är underbara. Chaufför, sekreterare, ekonom och programhandläggare i vilda diskussioner om vad som egentligen är de största fördelarna med att arbeta med studiecirklar, varför vi arbetar med civilsamhällesforum och hur vi kan förstärka vårt arbete med hiv och jämställdhet.

Särskilt mycket kom upp kring studiecirklarna som är en metod som programmet bokstavligt talat brinner för. Hur de har en kunskapsutjämnande effekt inom partnerorganisationerna, hur de stärker människor att söka sig till den formella alfabetiseringen, hur partnerorganisationerna ordnar studiecirklar om ekonomisk redovisning efter att vår ekonom har varit där och haft utbildning med dem, att de gör så att organisationerna går över sina ämnesgränser och studerar helt nya områden. Hur cirklarna gör så att allt ifrån lökproduktion till kunskap om jämställdhet ökar.

I dag har arbetsplatsen valt en ny facklig representant och vi har fått en ny arbetsplatshivkommitté. Mycket bra alltsammans. Dessutom har vi fattat beslut om vem som ska bli erbjuden tjänsten som vår jordbrukshandläggare, väldigt roligt det med. I dag anlände vår advokat från Maputo som har hand om vårt åtal gällande ett brott som begicks i programmet för en tid sedan. Han var väldigt positiv till de lokala rättssystemets hantering av fallet vilket känns bra.

Idag har jag också varit och härjat med personen som äger lägenheten där jag skulle ha flyttat in den 1 januari. Börjar bli sjukt trött på att kuska runt på pensionat (det senaste jag bodde på hade madrass full av sängloppor, blev helt prickig, och en dusch utan tryck så att man fick krypa in under kranen för att få vatten över sig).  Lägenhetsinnehavaren drog ett antal rövare om varför lägenheten nu är i sämre skick nu än när jag tittade på den i oktober (då han lovade att den skulle vara klar i november). Efter att saker inte bara stått stilla utan faktiskt gått bakåt i tre månader försöker han nu tuta i mig att alltsammans kommer att bli klart på två veckor. Det finns just nu inga fönster, inga dörrar, inget golv, inga målade väggar, inget kakel i badrum eller kök, inga skåp men annars är allt i sin ordning. Sjukt frustrerande. Situationen blev inte bättre av att det första han sa till mig när jag kom in i lägenheten (eller byggarbetsplatsen) var: ”Börja inte gråta nu, då blir det bara ännu värre!”

När jag berättade historien för ovan nämnda advokat tittade han allvarligt på mig och sa ”Det verkar som att någon mobiliserat andarna mot dig för att förvirra ditt sinne”. Kanske är det just så det är.

Trots lägenhetskampen har det varit en mycket bra dag – som sagt, en sådan där dag då man förstår precis varför man vill vara här och nu.

I ett inlägg nedan (”Tillbaka från Nairobi”) utlovade jag en bild på den Obamatårta som serverades som efterrätt på hotellet i Nairobi den kväll Obama tillträdde som president. Har försökt ladda upp bilden ett par timmar men internet är inte riktigt på min sida…

I veckan firar veckotidningen Savana, som jag ibland refererar till här på bloggen, 15 år med rubriken ”15 anos de rebeldia” (15 år av uppror). I veckans tidning görs en tillbakablick som, förutom grynigt foto på de 13 män som genom sitt mediekooperativ startade tidningen två år efter fredsavtalen, berättar historien om tidningen.

Redan från början var tidningen en kritisk röst mot landets ledare och många dömde den som oppositionens forum. Tillbakablicken visar hur Savana varit och är ett viktigt bidrag till kampen för pressfrihet i Moçambique och för större insyn och folkligt deltagande i de demokratiska samhällsprocesserna.

Mediekooperativet Mediacoop, som fortfarande driver tidningen, gav även ut den lilla men stora faxtidningen ”Media-Fax” som kom ut för första gången 1992, samma år som fredsavtalen slöts. Faxtidningen hade internationell täckning och var en kaxig röst i samhällsdebatten, inte minst vad gäller utländska aktörers inblandning i Moçambiques utveckling. Faxtidningen drevs av en av kooperativets medlemmar, journalisten Carlos Cardoso. Cardoso mördades 2000 av personer involverade i processer som Cardoso grävde i. Rättegången mot dessa män har varit en långdragen historia och är fortfarande inte utredd. Händelsen är i princip ständigt aktuell i Moçambique, under den senaste tiden för att Anibalzinho, huvudåtalad för mordet, för en tid sedan lyckades smita från fängelset tillsammans med två andra åtalade för inblandning i samma mord.

I veckan rapporteras att en av dem blivit skjuten under oklara omständigheter i Maputo samt att en av dem gripits i Caia vid Zambezifloden i centrala Moçambique. Anibalzinho lyckades fly även här och är fortfarande på fri fot.

Stora händelser under veckan är naturligtvis valet i USA som lyfts fram på olika sätt. Lika mycket verkar det firas att Bush är borta som att Obama har kommit. Bifogar en karikatyrteckning från veckans Savana där Bush på folkets begäran sätts i fängelse.

En annan het potatis denna vecka är SADC-förhandlingarna om Zimbabwe och att bland andra Moçambiques president, Armando Guebuza, var närvande i samtal mellan Mugabe och Tvsangirai i Harare i måndags. Bland andra Graça Machel (före detta fru till Moçambiques förste president Samora Machel, numera gift med Nelson Mandela) kritiserar SADC i hårda ordalag och säger att de ”misslyckats miserabelt”.

Å andra sidan menar den moçambikiska regeringen att det är viktigt att erkänna de framgångar som SADC haft i Zimbabwe, att de är de som fått de två ledarna att över huvud taget sitta vid samma bord. Vidare hävdar man att SADC inte kan gå in och ta partipolitisk ställning som medlare – det måste handla om att skapa utrymme för diskussion och utveckling i Zimbabwe och för zimbabwier.

I kommunalvalet den 19 november förra året lyckades ingen av kandidaterna i Nacala Porto (kustdistrikt i Nampulaprovinsen) att få 50 procent av rösterna eller mer vilket innebär omval.

Det har varit många turer fram och tillbaka och ett antal rösträkning. Nu meddelas i alla fall att omval kommer att ske den 11 februari. Detta är det enda omvalet efter förra årets kommunalval där regeringspartiet Frelimo vann i samtliga kommuner förutom presidentposten i Beira (där oberoende Daviz Simango vann) och i Nacala Porto som alltså fortfarande återstår att se.

I år kommer presidentval att hållas och förberedelsearbetet är i full gång. Inget valdatum är ännu satt men det sägs att det ska bli i oktober.

Har ju kommenterat koleraläget i Moçambique ett antal gånger här på bloggen. I veckan rapporteras att totalt 15 000 har insjuknat i kolera i Moçambique under nuvarande epidemi varav 170 har avlidit. Enligt Joe Hanlons nyhetsbrev är förhållandet mellan antalet insjuknade och antalet avlidna relativt lågt (1,1 procent). I Zimbabwe beräknas 35 000 ha insjuknat och 1700 ha avlidit (4,9 procent).

I Cabo Delgado-provinsen (granne med Niassa) rapporteras att sjukvårdspersonal som besökt byar för klorera vatten blivit attackerade av befolkningen som i misstro trott att de istället för att rena vattnet, förgiftade det med kolera. Liknande incidenter har inträffat tidigare och på andra platser. Hanlons nyhetsbrev kommenterar att detta kan ses som ett tecken på att förtroende för statliga institutioner är lågt, att de inte har en nära och förtroendefull relation till de samhällen som de är där för att tjäna.

En läkare i Cuamba berättade en liknande historia för mig för en tid sedan. De hade åkt ut till en avlägsen, koleradrabbad by för att sätta upp ett ”uppsamlingstält” dit de drabbade i byn skulle kunna komma först innan de blev hämtade med ambulans till Cuambas sjukhus. När de kom dit blev de bortjagade med machetes och lyckades inte sätta upp något tält. Vid nästa besök i byn tog de med sig polisen och försökte medla men de lyckades inte komma överens så det blev inget tält.

Kom just tillbaka i Mocambique efter en veckas arbete i Nairobi där jag befann mig på en plats utan internet. Vad som däremot fanns var en enorm Obama-yra; folk helt klädda i Obamaprylar och på hotellets restaurang serverades en Obamatårta på självaste dagen för invigningen. Vad restaurangen också serverade var nilaborre, konstigt att se något så kontroversiellt på en meny (för er som inte sett Darwins mardröm – gör det genast!). En annan dag var vi på en restaurang där de serverade krokodil- och kamelkött på svärd. Märkligt.

I Nairobi har jag varit på möte med Kooperation utan gränsers personal i Södra och Östra Afrika. Väldigt bra och lärorikt, inte minst med tanke på vidden av ämnen som diskuterades; allt ifrån småskalig grisuppfödning till hur man kan arbeta i ett hyperinflationsland som Zimbabwe.

På flyget tillbaka till Maputo hamnade jag bredvid fyra herrar i långa skägg, fotsida vita särkar och palestinaschalar. Som handbagage hade de med sig en femliters dunk med vätska. Härligt att inte hela världen slått bakut i säkerhetskontroller… Ville hemskt gärna veta vad de hade i dunken och vad de skulle göra i Mocambique men rätt som det var, innan planet börjat rulla, reste de på sig och gick och satte sig längre bak. Mannen på raden framför förklarade att det var av respekt för mig som ensam kvinna. Snopet att inte ens få reda på dunkinnehållet.

Ursäktar den långa frånvaron och lovar bättring nu när jag snart är hemma igen! (Åker till Lichinga imorgon.)

Dagstidningen Notícias rapporter återigen om allt mer omfattande utbrott av kolera i flera av landets provinser. I dag skriver de att Manicaprovinser har nära 700 registrerade kolerafall och närmare 70 personer som omkommit. I Niassa är Cuamba fortfarande det enda distriktet som är drabbat. Efter att i princip ha försvunnit har epidemien nu tagit fart igen med de ökande regnen. Och en sak får direkt inverkan på en annan. En arbetskamrat berättade att hans gravida fru har svår malaria men att hon inte kan läggas in på Cuambas sjukhus eftersom läkarna där är rädda för att hon ska smittas av koleran som de svårligen kan kontrollera till 100 procent. Detta innebär att kvinnan får ta sig fram och tillbaka till sjukhuset ett antal gånger under dagen för att undersökas och få medicin.

Det verkar som att Zimbabwe är det ”koleraland” som når de svenska nyheterna. I går rapporterade Notícias att Mocambique skickat humanitär hjälp till grannlandet i form av mat, hygienartiklar och sjukvårdsprodukter. Från det mocambikiska folket till det zimbabwiska folket.

Ytterligare ett exempel på internationell solidaritet: I går demonstrerades det på Maputos gator mot Israel och i solidaritet med det palestinska folket. Hörde bara helt kort om det på nyheterna men återkommer om jag hittar mer information.

Denna vecka behöver vi komma i kontakt med alla våra partnerorganisationer för att de ska konfirmera utestående medel i samband med vår revision. Detta är emellertid inte så lätt alla gånger. En av organisationerna i Cuamba har kontaktperson på den lokala kulturmyndigheten men när en av arbetskamraterna, Victorino, cyklade dit för att lämna brevet berättade de att kvinnan som är ansvarig för organisationen inte varit där på länge. De förklarade var kvinnans hus låg och Victorino cyklade dit och träffade kvinnans dotter som berättade att mamman under regnsäsongen flyttar ut till machamba (fältet) som ligger långt bort (kan betyda vad som helst…). Dottern kan inte visa oss dit eftersom hon håller på med inskrivning i skolan. Victorino kom tillbaka till kontoret med brevet i handen. Inga telefoner, inget postsystem gör att även de små sakerna kan ta väldigt mycket tid och kraft…

I slutet på förra veckan fick vi virus på alla datorerna på jobbet, inklusive servern. Inte det minsta bra och väldigt tröttsamt.

I helgen var jag i Malawi och badade i Niassa-/Malawisjön. Ett par timmar efter att vi kommit upp från badet simmade två flodhästar förbi, precis där vi hade badat. Mycket fint att se flodhästar men lite underligt med tanke på att det är det djur i Afrika som dödar näst flest människor (efter malariamyggan). Hur som helst är det underbart vackert vid sjön!

I dag har jag åkt bil från Lichinga till Cuamba. Ett par gropar i vägen är nu så stora att hela bilen får plats (orsakade av regnen, som dock gör att hela provinsen blivit grön och att majsen redan vajar högt). Under resan läste jag ett utkast till en text av Hans Abrahamsson om internationellt utvecklingssamarbete, dess historia, civila samhällets roll etcetera. Det är lite speciellt att köra i groparna och läsa om satsningar på infrastruktur, att fara förbi små pallar med hinkar med gurkor och majs och läsa om jordbrukspolitik och -subventioner, att sitta där i biståndsbilen och läsa kritisk analys av vad svenska organisationer kan tillföra för mervärde till utvecklingen i de länder där vi arbetar.

Onekligen så ser man saker från andra håll, omvärderar och bråkar med sig själv om saker man har tänkt när man hela tiden konfronteras med andra verkligheter. Det är mycket som vänds upp och ner, lite kanske faller tillbaka på samma plats, andra saker hittar nya lådor att ligga i, i alla fall ett tag.

När vi kom fram till Cuamba var den fasta telefonledningen trasig, internet borta och mobiltäckningen försvunnen. Tålamod. Nu är allt tillbaka och jag ska äta grillad fisk (från Niassasjön) på en av de två restaurangerna i byn.